Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Bröderna Goncourt, en essay af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
714
jag, att det som slog mig mest var berättelsen om en af hans
karrikatyrer, som innehåller en bitter ironi i Swifcs maner öfver
världen: en ung man lemnar sitt rum öfver sommarn och en hans goda
vän får ärfva lägenheten, vid afskedet lägger tecknaren dessa ord
i den afresandes mun: tag väl vara på min älskarinna och min
pipa — framför allt på pipan! Vid att minnas detta kom jag att
tänka på en ironisk anmärkning i »Idées et sensations», en
anmärkning, som blott skenbart smakar af Flauberts stoicism. Det
är fråga om liket af en ung kvinna och anmärkningen lyder
ungefär så, att det är underbart, hvilken skilnad det gör att se samma
gestalt med lifvets blodflöde och lifvets färg och se den beröfvad
allt detta lifvets, muskelspelets och lifsverksamhetens behag.
De ha i denna anmärkning gett tillkänna den känsliges
klagan öfver orättvisan i lifvets ödesmakt, öfver kortvarigheten af
skönheten, med ett ord öfver förgängelsen och öfver lifvets lag,
allt kött är hö. De ha många gånger visat sin upproriskhet mot
ödet, mot detta att känslan af lifvets fullhet är ett lidande och att
den högsta lyckan är ett over Aevne. Därigenom att de icke
kunnat finna sig i lifvets förluster äro de sjelfva nevropater och hafva
kunnat träfia på kornet denna speciella menniskoarts själslif. De
förstå nervmänniskans otålighet, hennes lätthet att finna fel, hennes
nyckfullhet, som är det bortskämda barnets kinkighet och
missnöje.
Och denna ensamhetskänsla sedan, det är ju också, jämte
häftigheten i hennes känslor, nervmenniskans melankoli, afvigsidan
af hennes sangviniska uppflammande! Och de ha slutligen också
känt denna den stora idéns fanatism, som utmärker detta species
af envisa barnnaturer. Betänk blott, huru litet samtidens motstånd
mot dem förskräcker dem. Det ligger den nervösa ’öfvertygelsens
idealism i deras envishet att författa bok på bok tio år, medan
deras böcker mottagas med hånlöje, förbittring eller isande
likgiltighet. De fortfara att skrifva i skuggan, utan en solstråle af
publikens gunst, öfvertygade, att deras tid skall komma. Den kom,
när Jules var död, och Edmond redan en gammal man.
Hellen Lindgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
