Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - I den eviga snön, en fjällsaga af Karl Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
715
I den eviga snön.
En f j ällsaga.
En hvinande snöstorm har dragit öfver fjället i vinternatten.
Mörkret har svallat genom skogarna ogenomträngligt och kväfvande som
strömmarna närmast hafvets botten. Snötunga moln ha brusat fram
öfver fjälltopparna, och suckar, långdragna, trött bortdöende suckar, ha
kvällt fram ur skogarnes inre och ur mörkrets djup.
Men när så snöstormarna fram mot morgonen somna af och en
första svag ljusning från fjällens höjder glider ned mot dalarna, vända
vargarna åter till skogs från sina ströftåg i bebyggda trakter.
Tysta komma de, som mörkare skuggor i mörkret. Kanske har
hungern mättats till nästa natt, kanske döfvas den af tröttheten. Tysta
tassa de öfver snön, med slokande svans och hängande hufvud söka
de åter till vildskogens fördoldaste gömslen och tystaste dunkel.
Käften är sluten om de hvassa tänderna, ögonen blicka slött och
likgiltigt framåt.
Det är ett blekt månsken i luften, det lägger halfljusa dagrar
öfver drifvorna mellan stammar och snår. Det är en tyst skymning, som
sakta lyftes. En bidande stillhet, som efter de bullrande tillredelserna,
innan festen kommer med lif cJch gnistrande ljus.
Men som drömmarna vimla tätast strax innan man vaknar, så
skrida vargarna i dystert lugn genom skogens skymning. De ha intet
byte fått i natt, alla lefvande varelser ha sökt gömslen och skydd mot
köld och storm. De ville tjuta af hunger, men tröttheten sluter deras
gap. Tysta skrida de mot höjden.
Då är där en, som höjer hufvudet och vidgar näsborrarna,
medan ögonen tändas och käkmusklerna kittla och spännas. De stanna
och se sig kring med lyftade nosar, en öppnar gapet, det lyser rödt
som blod mot den månblå snön. De vädra upp mot bärget, tänderna
lysa hvasst hvita under de grinande läpparna, och svansarna hvifta.
Och med ljudlösa fjät ila de uppför, som skuggor i skymningen,
skuggor af rymdens jagande moln. Med mjuka, snabba fjät, alla mot
samma osynliga mål — — —
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
