Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Ännu ett stycke anti-teologi, af Allen Vannérus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
727
»underkufva naturen» — och den kan grundlägga en viss arbetsuppgift —
den att just finna sanningen —, hvarvid den möjliggör för människan
att utveckla sin förmåga och vinna det kapacitetsmedvetande, som är
allt framgångsrikt arbetes lofliga belöning. Intet af dessa intressen blir
tillgodosedt genom Bibeln, betraktad som kunskapskälla. De satser om
världen och människan, denna innehåller, duga faktiskt ej som
använd-ningssatser för stegrad kultur. Man har rättighet antaga detta, då de
aldrig burit någon frukt af antydd beskaffenhet. Bibelns teologi i inskränkt
betydelse skola vi särskildt pröfva med hänsyn till dess praktiska värde.
Beträffande påståendet, att sanningen framför allt är en uppgift, hvilken
skall förvärkligas och icke något, som i och för sig är värdefullt, framgår
dettas giltighet däraf, att det icke kan inses, att en, t. ex. en sann
föreställning skulle i och för sig hafva något högre värde och intresse än en
annan, exempelvis en falsk. Mången tycker nog ock, att diktens
innehåll i och för sig är minst lika värdefullt, som de torra satser, hvilka
finnas bokförda i vissa vetenskapliga verk. Nej, det är först på annat
sätt, som sanningen och vetenskapen kunna blifva betydelsefulla lifsmakter.
Det är, som antydt, bland annat därigenom, att sanningsidén sätter ett
omfattande mål för mänsklig värksamhet. Detta kan man tänka sig vara
en hufvudtanke i de berömda Lessingska orden: »Om gud hölle i sin
högra hand all sanning och i sin venstra den aldrig slumrande driften
att söka sanningen, om ock med tillägg att evigt taga miste och sade
till mig: välj! så grepe jag med ödmjukhet hans venstra och sade:
fader, gif! Den rena sanningen är ju dock för dig allena». Denna
invokation är nog icke blott uttrycket för en resignation, den, att
sanningen tilläfventyrs ej är möjlig för människan, utan på samma
gång symbolen för, att det ytterst är arbetet på sanningens förvärk
-ligande, hvilket måste betraktas som sanningsidéns kärna. Men i bibeln
ligger icke sanningen som uppgift, utan som något redan gifvet, som
ett realiseradt förhållande. Bibeln är den facit, där de stora
problemen redan äro lösta. Den är en skrift för det »ignava ratio», hvafom
Kant talar. Skulle bibeln accepteras som den grundbok, teologien vill
göra den till, skulle vi endast blifva sanningens hörare, icke dess görare.
Dess anda är icke den kämpande sanningens anda, utan den
auktoritetens som förkunnar: jag är sanningen. Men detta förhållande kan
vetenskapen icke lida. Den vill söka sanningen; den vill icke se i facit, utan
själf lösa problemen. Och när detta möjligen lyckats har sanningen
värde icke blott därför att en kunskap vunnits, utan därför att den vunmts.
Äfven vetenskapen har sin vilja till makt — däri liknar den kyrkan —.
och den har äfven sin stolthet i att lyckas komma in i sin helgedom.
Denna är nu visserligen enligt teologien belägen »därute», i förgårdarna,
men vetenskapen tröstar sig med medvetandet, att det tempel, som där
rests, har den själf uppfört. Teologien föredrager att snabbast möjligt
passera dessa utgårdar och skyndar att förpassa sig in i det allra heligaste
för att där utstyra sig med lånta fjädrar. Sanningen som idé, drifvande
till själfständigt arbete, eller sanningen som uppenbarad, färdig till rätt
och slätt afhämtning •— det är bland de alternativ, som komma att
bryta sig mot hvarandra, då teologien pockar på att få sitta i högsätet.
Vi öfvergå nu till en annan sida af saken. Liks.om vi anse, att
renlärighetsteologiens kunskapsteoretiska ståndpunkt är ohållbar, anse vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
