Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Ännu ett stycke anti-teologi, af Allen Vannérus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
728
ock, att dess andra grundfordran: ingen moral utan religion, är antastbar
och i alla händelser icke sådan, att den berättigar till tal med den
myndighetens klangfärg i tonen, som hr Heüman låter höra. Det gäller här
lifuet — det lif, i hvars hvirfvel vi alla, små och stora, Ritschlianer och
rättrogna, ateister och gudstroende, äro indragna. Meningen är ju, att
detta lif bör lefvas på ett visst sätt. Teologien bjuder härvid en
lefnads-ordning, det rakt motsatta uppfattningssättet häfdar: moral utan religiös
grundläggning är möjlig. Den irreligiösa moralens existensberättigande
låter sig ses från bland andra följande allmänna synpunkter.
Om man fordrar, att en guds vilja skall vara rättesnöret för
människans lif och gerningar, strandar denna fordran på omöjligheten att
komma åt någon annan vilja som norm än — den mänskliga. Guds
förmenta vilja eller, otvetydigare uttryckt, innehållet i denna är ingenting
annat, än den objektiverade sedliga mänskliga viljan. För den
oreflekterade uppfattningen, för hvilken nära nog allting är möjligt, är dock
guds vilja framför allt guds vilja och icke en apoteoserad mänsklig, liksom
utbruten ur sèdelifvets psykologi, gifven objektiv realitet och stäld som
lifsfullkomlighetens ideal. Men är guds vilja af angifven beskaffenhet, är
det att gå öfver ån efter vatten att bygga moralen på en transscendent
princip och icke på en immanent-mänsklig. Den teologiska
fördubblings-metoden är med andra ord obehöflig från åtminstone den synpunkt,
där sedligheten betraktas med hänsyn till sin kvalitet. Förhåller det sig’
dock värkligen så, att innehållet i guds vilja icke är ett högre innehåll,
i jämförelse med det, som fyller den sedliga mänskliga viljan? Denna
halsbrytande fråga synes det vara omöjligt att besvara på något annat
sätt än sålunda, att alla de bestämningar, som tillagts den gudomliga
viljan faktiskt återfinnes i den mänskliga psykologien, ehuru de
naturligtvis äro rensade från allehanda beståndsdelar, hvilka antagas vara
specifikt mänskliga. Men denna rensning! Ja, den kräfver visserligen sin
norm. Och denna är kanske af transscendent beskaffenhet? Den be-,
höfver icke vara det. Ty jage? kan faktiskt både bilda normerande ideal
och abstrahera bort från med dessa ej motsvariga bestämningar.
Materialet för denna sin värksamhet äger jaget i erfarenheten och materialets
rensning och omdaning till idealets fullkomlighet har sin lika naturliga
grund i det faktum, att jaget icke är en sådan dum princip, som
ingenting inser, utan fastmer — bland mycket annat — en intelligens, hvilken
just inser, att en lifsordning är bättre än en annan och att det måste
finnas en högsta sådan, hvilken är bättre än alla andra. Denna högsta
lifsordning har funnit sin objektivering i de religiösa lärorna om guds
vilja som allt lifs yttersta norm. Det är då egentligen icke gud och
hans vilja, som skapat religionen, utan religiositeten, som skapar gud. Den
subjektivism, som är ett med människan och som hon aldrig kan
genombryta utan att ■— taga sin subjektivism med sig i genombrottet, gör, att
de etiska grundsatserna icke behöfva den nämda splittringen i en
transscendent ordning, som redan är och en, som icke är, men som bör vara.
Då människan kan tillägga gud en normativ vilja, kan hon äfven gifva
sig själf normer direkt: hon kan själf lagstifta för sitt andliga lif. Det
kommer icke in något högre innehåll i sedelagen, därför att denna
tänkes realiserad i en guds vilja och den sedliga ordning, denna lag fordrar,
den må nu antagas vara af gudomligt eller mänskligt ursprung, kan ingenting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
