Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Ännu ett stycke anti-teologi, af Allen Vannérus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
annat vara än en alltjämt sig förvärkligande form för ändliga varelsers
lif såsom just deras.
Sist antydda omständighet leder till en annan tankegång. Det
ligger ingen vigt på, att en sedlig handling, d. v. s. en pligthandling, är
i enlighet med någon främmande vilja, t. ex. guds. Pligthandlingen är i
sig ett »quantüm satis», dess enlighet en yttre och blott formel
bestämning. Ett experiment bevisar detta. Låt eh pligthandling värkställas
med tanke på guds vilja. Flytta sedan undan gud — ett experiment,
-som vi antaga, att äfven en teolog kan göra utan att världen störtar
samman för hans ögon — och gör samma gerning. Blir denna härvid
mindre etiskt Värdefull?
Men nu är olyckan den — anser teologen —, att människan af
sig själf icke kan lefva ett sedligt lif. Med sin människofiendtliga
psykologi förkunnar teologien den tröstlösa läran, att vi arma härnere kunna
platt intet göra. Gud gör allt och af nåd. Denna föreställning synes
grundlägga en fruktansvärd konflikt i den teologiska etiken, en art
anti-nomi med denna tes: du, människa, göre din pligt och denna antites:
<lu gör faktiskt icke din pligt, ty du kan det icke; gud gör den åt dig.
Ens pligt ombesörjd af en annan! Om någonsin motsägelsens
spräng-fjädrar kommit en teori att gå sönder, är det väl här.
För öfrigt kan man vara tämligen viss om, att där lifvet lefves
med teologiens gud som rättesnöre, där blir i de flesta fall det drifvande
motivet till pligthandlingarna icke hänsynet till dessas riktighet i och för
sig, utan en blandning af fruktan för straff och hopp om belöning. Nu
kan det visserligen icke anses otillåtet, att låta sig bestämmas af fruktan
och hopp. Fruktan är i och för sig något ondt, och är icke arbetaren
sin lön värd? Men det är icke härom, som det är fråga, när en
pligthandling skall värkställas. Denna är en handling, som fordras inför en
viss så att säga exakt begränsad uppgift. Skall jag betala en långifvare
en skuld, är just detta betalande det, som bör ske. Värkställer jag nu
min pligthandling, drifven af det bimotivet, att jag med den samma vinner
en guds välbehag, blir en viss fordrad pligthandling icke den handlingen,
utan en annan och mera komplicerad. På analogt sätt kunde det hända,
att jag aldrig komme att göra, hvad jag egentligen skall göra, utan komme
att, bestämd af allehanda bimotiv, gå och syfta hit och dit med mitt
handlingssätt. Den »hedniska» etik, som icke tager hänsyn till en öfvermäktig
guds vilja har sörjt bättre för möjligheten af ett oförfalskadt pligtlif än
den teologiska moralläran.
Det kan ock framhållas, och det behöfver icke att tvistas om frågan:
moral med eller utan religiös grundläggning. Ty moral är i grunden ett
och samma oföränderliga prestendum, vare sig den hänger sig i en guds
vilja eller står på egna ben. Etikens kärnpunkt, pligtbegreppet, fordrar
ett visst handlingssätt såsom uttryck för just dens lif, som är
pligthand-lingens subjekt; pligtbegreppet fordrar vidare handlingen därför, att den
tillhör den ideala lifsordning, som bestämmes af idén om det högsta
möjliga goda. Och hvad detta är, behöfver icke gud upplysa oss om
och han vill det nog ej häller. Så skolmästareaktig är han antagligen
icke. Lifvet själft ger all den upplysning, som här är erforderlig och
möjlig. Ty det är ju lifvet, som skall danas, och huru skulle man’ bättre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
