Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Ännu en gång herr Wirsén, två svar, af Edv. Alkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m
bekantskap med all slags obetydligheter, dem han utbasunat som
betydande, medan han under städse återkommande varningsrop sökt
sätta den i harnesk mot talangfulla diktare, hvilka han utmålat
som farligt folk, tarfliga personer, skrifvande dumbommar. Det
kommer oss icke vid, om han, som herr Wetterlund är omedvetet
elak nog att antaga, under allt detta i själ och hjärta sätter dem
han klandrat öfver dem han berömt, eller rättare sagdt, det kommer
oss också vid, men blott i ett annat sammanhang. Den stora
läsande publiken ser det icke och känner det icke, ty den måste
nöja sig med hvad som synes på papperet. Och gent emot den
har han tagit eller låtsat sig taga katekesen som rättesnöre och
litterär kodex, och hvad nytta han därmed kan hafva gjort, litterär
smak har han ej uppammat. Dessa slutsatser kunna icke ändras
af de namn, som förblifvit onämda. Det är detta jag vill hafva
fastslaget.
Men det är ej nog härmed. Det finnes också något annat
och viktigare. Och här kommer jag in på herr Wetterlunds andra
invändning, den som resulterar i ett försök att bli rörd öfver den
Wirsénska kritikens »hängifna kamp för en ideal syn på tingen».
Herr Wirsén skulle haft den evärdeliga förtjensten att hitta det sjuka
i »negativismens röda Samum»(!), han skulle hafva varit karl att
»djärfvas föra en stolt och oböjlig strid med den aggressiva och
och mäktiga materialismen», hans våldsamma framfart mot samtida
litteratur skulle hafva berott därpå, att »ett lifspatos bildats i hans
själ», och hans kritik skulle i första rummet hafva varit »ett
andens korståg».
Ja, om det ändå hade varit så!
Om herr Wirsén varit den människovordne ärkeängel Mikael,
i hvars mantel han sä ofta sökt drapera sig både på vers och prosa, och
med hvars svärd nu herr Wetterlund som en ödmjuk väpnare söker
omgjorda honom, hvem skulle då ej hafva böjt sig i stoftet för
hans rena panna och tvingats att skugga ögonen för hans eldblick?
Hade blott hans framfärd gifvit någon annan än de allra mest naive
den ringaste anledning att tro, att hans hugg utdelats med den
ädle riddarens heliga, om än blinda ifver, hvem skulle då ej hafva
bländats af det klara skimmer, med hvilket äfven den störste
tvifla-res inbillning omger hjältens gestalt? Huru skulle ej ett föredöme
sådant som han älskar att annonsera hafva kallat under hans
fälttecken ungdomens skaror, hvilka så långt man kan minnas skänkt
sin hänryckning åt den ädla hugstorheten, hvilken skepnad den än
burit? Och huru skulle ej »den store ensamme» ledsagats af allas
aktning och vördats, icke mindre, men väl mer, därför att han varit
omgjuten af de för tiden främmande tankarnas mystik? Ja, om .. .\
Men hvem kan tro allt det där om herr Wirsén?
Han är värkligen för en hvar, som gitter betrakta honom,
allt för uppenbart det han är. Han har ej vårdat sig om att for
dem, hvilka han kallat sina fiender, dölja de många drag i sin
taktik, som svårligen kunna sägas anstå vare sig riddare eller
ärkeängel. Hän har långa år igenom under sken af att kämpa
för ideer och lifsåskådningar fört ett oaflåtligt guerillakrig mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
