Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17—18 - Selma Lagerlöfs debut som dramatisk författarinna, af C. E. Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
755
synd, hon flydde frän sin brudgum och tog sin tillflykt till St. Annæ
kloster, där hon sedan lefde som botfärdig nunna — hemligt tärd af
sin åtrå efter honom, hon hade öfvergifvit. I klostrets krypta har en
misshandlad fånge sitt tillhåll. En natt skall Eskelin bära till honom
hans mat; han träder fram i månskenet — det är brudgummen från
Risteröds kyrka! De på en gång dragas till och skrämmas från
hvarandra. Minnet om det blodiga bröllopet reser sig hotande mellan dem,
Eskelin ryser tillbaka för sin besmittade älskog, hon vill tillbringa lifvet
i ånger och bön — men efter en följd af lidelsefulla och våldsamma
scener besegrar han hennes ångest och öfvertygar henne om, att hon i
hans ögon har vunnit helgonglorian. Hon samtycker att följa honom,
och stycket slutar med, att han dold under ett bårtäcke bäres ut ur
klostret under nunnornas sång, medan hon sjunker på knä och säger:
»Jag kommer, min älskade!»
Det är, som man ser, en medeltidsfantasi med en mörk och vild
romantisk bakgrund, så som Selma Lagerlöf gärna utrfiålar för sig.
Af-slutningen är otillfredsställande. Eskelin kunde och skulle naturligtvis
icke samtycka till att följa sin brudgum. Jag trodde, att man möjligen
i detta afseende hade lämpat stycket efter publikens smak, men därtill
har man haft för stor respekt för fröken Lagerlöfs arbete, den
teatertraditionella afslutningen är att tillskrifva författarinnan själf.
Som sagdt, dramat var formlöst, icke egnadt för scenen, men det
intresserade genom den starka stämning, som dolde sig däri. Det kunde
ha blifvit en stor, gripande tragedi af detta fantastiska ämne, som den
egendomliga svenska författarinnan hade koncipierat i sin
landsortstillbaka-dragenhet. . . Hvad som vid styckets uppförande försvagade verkan af
detsamma, var dessutom den monströsa omständighet, att till och med
älskarens roll spelades af en dam. Det var nämligen endast kvinnor,
som medverkade vid denna kvinnoföreställning; de älskvärda varelserna
hade med barnslig egensinnighet genomdrifvit denna fixa idé, och att
den icke var till båtnad för konsten, säger sig själft.
C. E. fensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
