Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Teknik och kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jorden. Det arbete, guden Tor utförde då han smälte ned hjältens
vapen, utföra vi nu själfva. Smeden tager blixten i sin hand och
svetsar därmed järnet. Elektricitetens användande för samma ändamål
har redan hunnit en ganska hög utveckling och det torde icke dröja
synnerligen länge, innan vi få se den elektriska lödningen införd äfven
i handtverkarnas verkstäder. Det är bekant, att den elektriska
strömmen, som passerar en ledning, upphettar densamma så snart den möter
mostånd. Skall man hopsvetsa två järnstänger, så låter man en stark
ström gå igenom, dem, stängerna upphettas till lödningstemperatur, och
nu är det tillräckligt att prässa metallstyckena mot hvarandra för att
mellan dem åstadkomma en förening, som endast med svårighet låter
upplösa sig. Ännu enklare och bekvämare är att använda elektriskt
bågljus. Ty då vi läta elektriciteten gå direkt igenom järnstängerna och
räkna på att de skola upphettas på grund af motståndet, behöfva vi
utomordentligt starka strömmar, så snart stängerna öfverstiga en viss
tjocklek. Helt annorlunda är det, om man använder det elektriska
bågljuset. Vi kunna lätt göra oss ett begrepp därom, ifall vi betrakta
båglampan. Hur uppstår lågan i båglampan? Vi närma två kolspetsar till
hvarandra och låta en ström passera. Aflägsna vi de båda kolspetsarna
något litet från hvarandra, försöker strömmen hoppa öfver från den ena
till den andra spetsen, men finner motstånd i det mellanliggande
luftlagret, iföljd däraf utveckla sig glöder och det uppstår bågljus.
Hvitglödande små kolpartiklar flyga från den ena elektroden till den andra.
På liknande sätt förfar man, då man har att nita en ångpanna. Man
fyller mellanrummet med stål och spånor, förbinder ångpannan med den
negativa polen af en stark elektricitetskälla och fattar med handen ett
kolstift, som medelst en tråd är förbunden med elektricitetskällans
positiva pol. Naturligtvis måste kolstiftet vara försedt med ett passande
handtag. Berör man nitkanten med kolet och sedan aflägsnar det helt
litet, så framspringer genast en låga, hvars intensitet kan regleras dels
genom afståndet mellan metallen och kolet och dels genom strömstyrkans
förändring. Med någon öfning har man således effekten fullständigt i
sin hand.
Operationen att svetsa medelst elektricitet är som man ser helt
enkel. Det är egentligen icke längre något svetsande, det är blott en
lödning. Inga sotiga, martialiska gestalter, sådana vi ännu i dag möta i
smedjorna, svänga längre i det röda återskenet från elden de tunga
hamrarna, så att städet vida omkring genljuder i takt. Ja, denna
elektriska glöd är en eld, som man med en kabel kan leda genom dess
fiende vattnet, när man har att under vattenytan verkställa yttre
reparationer på fartyg.
Deh mest storartade utveckling förmår emellertid elektriciteten bereda
de industrigrenar, som äro beroende af användningen af kemiska processer.
Medan man hittills i många fall fått gå de mest olikartade omvägar för
att upplösa kemiska föreningar, — så t. ex. fordras för att uppdela vatten i
syre och väte en mycket hög temperatur, af ända till tusentals grader, för
upplösning af malm som innehåller koppar, stora smältningsprocesser med
användning af betydande kolkvantiteter, — kommer elektriciteten enklare
och jämförelsevis billigare till samma resultat. För att t. ex. uppdela vatten
behöfver man endast nedföra en elektricitetskällas tvänne elektroder i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
