Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Fallet Wagner, ett musikantproblem af Friedrich Nietzsche, öfversättning af Albert Eriksson. 1—7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
773
Min största lifserfarenhet var ett tillfrisknande. Wagner är blott
att räkna bland mina sjukdomar.
Icke för att jag vill vara otacksam uiot denna sjukdom. Om jag i
denna skrift förfäktar den satsen, att Wagner är skadlig, förfäktar jag"icke
mindre, att det finnes en, för hvilken han trots allt är oumbärlig: —
filosofen. Andra människor kunna måhända lefva Wagner förutan: men
filosofen står det icke fritt att lämna honom ur räkningen. Filosofen har
till uppgift att vara sin tids dåliga samvete, — för detta ändamål måste
han besitta dess bästa vetande. Men hvar skulle han för den modärna
själens labyrint finna en bättre invigd förare, en mera vältalig
själakän-nare än Wagner? Genom Wagner talar modärniteten sitt intimaste språk:
hon döljer hvarken sitt goda eller sitt onda, hon har lagt bort all blygsel.
Icke nog därmed: man har nästan verkställt sluträkningen af den
modärna andens värde, då man kommit på det klara med godt och ondt
hos Wagner. Jag förstår fullkomligt, när en musiker i dag säger: »jag
hatar Wagner, men jag står icke längre ut med någon annan musik.»
Men jag skulle äfven förstå en filosof, som förklarade: »Wagner restimerar
modärniteten. Det hjälper icke, man måste först vara Wagnerian . . .»
Fallet Wagner.
Turinerbref i maj 1888.
Ridendo dicere severum.
i.
Jag hörde i går — kunnen I tro det? — för tjugonde gången
Bizets mästerstycke. Jag uthärdade på nytt under ljuf andakt, och, på
nytt, utan att rymma fältet. Denna seger öfver min otålighet
öfver-raskar mig. Huru fullkomligar icke ett verk som detta! Man blir
därigenom själf ett »mästerstycke». — Och verkligen har jag för hvarje gång
jag hört Carmen tyckt mig vara mera filosof, bättre filosof än förut:
blifven så långmodig, så lycklig, så indisk, så bofast. Fem timmars
sittande: första stationen till heligheten! — Skall jag våga säga det?...
Bizets orkestration är så godt som den enda jag ännu kan lida. Denna
andra orkestration, som härskar för närvarande, den Wagnerska, brutal,
konstlad och »oskyldig» tillika och sålunda på en gång tilltalande den
modärna själens tre sinnen, — hvad den berör mig obehagligt, denna
Wagnerska orkestration! Jag kallar den Scirocco. En förtretlig svett
bryter ut på mig. Med mitt vackra väder är det förbi.
Denna Bizetska musik synes mig fullkomlig. Den framgår ledigt,
mjukt, höfligt. Den är älskvärd, den svettas icke. »Hvad godt är, det
är lätt; allt gudomligt löper på lätta fötter»: första satsen i min ästetik.
Denna musik är obeveklig, raffinerad, fatalistisk: den förblifver därigenom
populär — den har sitt raffinemang från en ras, icke från en individ.
Den är rik. Den är precis. Den bygger, organiserar, blir färdig:
därigenom utgör den motsatsen till polypen i musiken, till den »oändliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
