Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Fallet Wagner, ett musikantproblem af Friedrich Nietzsche, öfversättning af Albert Eriksson. 1—7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77^
melodien». Har man någonsin hört smärtsammare tragiska accenter på
scenen? Och så som de blifva ernådda! Utan grimas! Utan
falsk-mynteri! Utan den stora stilens lögn! Till sist: denna musik glömmer
icke att åhöraren är en varelse med intelligens och att han till och med
kan äga musikalisk begåfning, — den är äfven härutinnan motsatsen till
Wagner, som, hvad hälst för öfrigt, dock var världens ohöfligaste geni.
(Wagner tar oss för — —, han upprepar en sak, tills man blir förtviflad,.
— tills man tror den.)
Och än en gång: jag blir en bättre människa, när denne Bizet
talar till mig. Äfven en bättre musiker, en bättre åhörare. Kan man
öfver hufvud åhöra bättre? —- Jag gräfver ned mina öron ännu under
denna musik, jag förnimmer dess orsak. Det är mig som om jag
upp-lefde dess tillkomst — jag darrar inför faror, som beledsaga något
vågstycke, jag är hänryckt öfver lyckträffar, till hvilka Bizet är oskyldig. —
Och sällsamt! egentligen tänker jag icke därpå, eller vet icke huru mycket
jag tänker därpå. Ty helt andra tankar rusa därunder igenom mitt
hufvud . . . Har man lagt märke till huru musiken frigör anden? gifver
tanken vingar? att man blifver mera filosof i samma mån som man
blifver mera musiker? — Abstraktionens grå himmel liksom genomdragen
af blixtar; ljuset starkt nog att belysa all tingens »filigran»; de stora
problemen komma inom räckhåll; världen öfverskådad liksom från ett
berg. — Jag har just definierat det filosofiska patos. Och oförmodadt
falla svar i mitt sköte, en liten hagelskur af is och vishet, af lösta
problem . .. Hvar är jag? — Bizet gör mig fruktbar. Allt godt gör mig
fruktbar. Jag har ingen annan tacksamhet, jag har icke häller något
annat bevis för hvad godt är.
2. ■
Äfven Bizets verk återlöser; Wagner är icke den ende
»återlösa-ren». Med Bizet tager man afsked af den fuktiga norden, af all det
Wagnerska idealets vattenånga. Redan handlingen befriar oss därifrån.
Den äger från Mérimée logiken i passionen, den raka vägen, den
oundvikliga nödvändigheten; den besitter framför allt en egenskap, som tillhör
den heta zonen: luftens torrhet, dess limpidezza. Här är i alla
afseen-den klimatet förändradt. Här talar en annän sinnlighet, en annan
sensibilitet, en annan munterhet. Denna musik är glad; men det är icke
en fransk eller tysk glädje. Dess glädje är afrikansk; den har ödet öfver
sig, dess lycka är kort, plötslig, utan förbarmande. Jag afundas Bizet,
därför att han haft mod till denna sensibilitet, som intill dess i det
bildade Europas musik icke fått något uttryck, — denna sydländska,
solbrända, eldiga sensibilitet . . . Hvad dess af lyckan förgyllda
eftermiddagar göra oss godt! Vi blicka ut i fjärran: sågo vi någonsin hafvet
mera blankt ?. — Och huru lugnande tilltalar oss icke den moriska dansen 1
Huru förmår icke dess, lasciva svårmod tillfredsställa själfva vår
omätt-lighet! — Till sist kärleken, kärleken försatt tillbaka till naturen! Icke
en »högre jungfrus» kärlek! Ingen gråtmild sentimentalitet! Utan
kärleken såsom faktum, ödesdiger, cynisk, oskyldig, grym — och just däri
natur! Kärleken, som har kriget till medel och det dödliga hatet emellan
könen till grund! — Jag känner intet fall, där det tragiska skarpsinne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
