Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Fallet Wagner, ett musikantproblem af Friedrich Nietzsche, öfversättning af Albert Eriksson. 1—7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
775
som utgör kärlekens väsen, uttrycker sig så strängt, formulerar sig så.
förskräckligt som i detta skri af Don José, hvarmed verket slutar:
Ja! fag har dödat henne,
Dödat min tillbedda Carmen!
— En sådan uppfattning af kärleken (den enda som är filosofen
värdig) är sällsynt: den framhäfver ett konstverk ibland tusen. Ty i
genomsnitt begå konstnärerna samma fel som hela världen, ,och på ett
sätt som gör det ännu mera märkbart, — de missförstå kärleken. Äfven
Wagner har missförstått den. De tro sig vara osjälfviska då de älska,
alldenstund de vilja ett annat väsens lycka, ofta på bekostnad af deras
egen. Men i gengäld vilja de äga detta andra väsen. . . Gud själf
utgör här intet undantag. Han är långt ifrån att tänka: »hvad angår
det dig, om jag älskar dig?» — han blir förskräcklig, om man icke
älskar honom igen. L’amour — med detta språk får man rätt ibland
gudar och människor — est de tous les sentiments le plus égoiste, et,
par conséquent, lorsqu’il est blessé, le moins généreux. (B. Constant.)
3-
Ni ser redan, till hvilken grad denna musik gjort mig bättre? —
Il faut méditerraniser la musique: Jag har skäl för denna formel. (Jenseits
von Gut und Böse, s. 220.) Återvändandet till naturen, hälsan, glädjen,
ungdomen, dygden! — Och dock har jag varit en den mest inbitne
Wagnerian . . . Jag var i stånd att taga Wagner allvarsamt. . . Ah, den
gamle trollkarlen, hvad allt har han icke inbitlat oss! Det första hans
konst erbjuder oss, är ett förstoringsglas: man ser däri, man tror icke
sina ögon — allt blir stort, själfve Wagner blir stor . . . hvilken klok
skallerorm! Lifvet igenom har han skallrat för oss om »undergifvenhet»,
om »trohet», om »renhet»; med ett lof till kyskheten drog han sig
tillbaka från denna fördärfvade värld! — Och vi hafva trott honom .. .
— Men ni hör icke på mig? Ni föredrager till och med Wagners
problem framför Bizets? Ej häller jag underskattar det, det har sin
förtrollning. Äterlösningens problem är också ett vördnadsvärdt problem.
Ingenting har sysselsatt Wagners tankar så djupt som återlösningen:
hans opera är äterlösningens opera. Det är alltid hos honom någon,
som vill blifva återlöst: än en liten man, än en liten mö — det är
hans problem. Och huru rikt varierar han icke sitt ledmotiv! Hvilka
kostliga, hvilka djupsinniga utvikningar! Hvem skulle lära oss, om icke
Wagner, att oskulden med förkärlek återlöser intressanta syndare? (Fallet
i Tannhäuser.) Eller att äfven den vandrande juden blir återlöst, blir
bofast, om han gifter sig? (Fallet i Den flygande holländaren.) Eller
att gamla förfallna kvinnor föredraga att blifva återlösta af kyska
ynglingar? (Fallet i Kundry.) Eller att vackra flickor hälst vilja bli
återlösta af en riddare — som är Wagnerian? (Fallet i Mästersångame.)
Eller att äfven gifta kvinnor gärna vilja bli återlösta af en riddare?
(Fallet Isolde.) Eller att »den gamle Guden», sedan han moraliskt i
alla afseenden komprometterat sig, till slut blir återlöst af en fritänkare
och immoralist? (Fallet i Ringen.) Beundra i synnerhet detta
sistnämnda djupsinne! Förstår ni det? Jag — aktar mig för att förstå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
