Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Fallet Wagner, ett musikantproblem af Friedrich Nietzsche, öfversättning af Albert Eriksson. 1—7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det. . . Att man kan draga äfven andra läror nr de nämnda verken,
skulle jag hällre vilja bevisa än bestrida. Att man genom en Wagnersk
ballett kan blifva bragt till förtviflan — och till dygd! (Än en gäng
fallet i Tannhäuser.) Att det kan hafva de ledsammaste följder, om man
inte går till sängs i rättan tid (än en gäng fallet i Lohengrin). Att det
icke är nyttigt att veta allt för väl, hvem man egentligen gifter sig med
(för tredje gängen fallet i Lohengrin). — Tristan och Isolde förhärliga
den fullkomlige äkta mannen, hvilken i visst fall endast har denna fråga :
»men hvarför hafven I icke sagt mig detta förr?» Ingenting är enklare!
Svar:
»Det kan jag ej dig säga;
och hvad du frågar,
det får du aldrig veta.»
Lohengrin innehåller en högtidlig i-akt-förklaring af forskandet och
frågandet. Wagner företräder sålunda det kristna begreppet: »du skall
och måste tro.» Det är ett brott emot det högsta, det heligaste, att
vara vetenskaplig . . . Den flygande holländaren predikar den upphöjda
läran, att kvinnan binder äfven den ostadigaste, — pä Wagners språk
»återlöser» honom. Här tillåta vi oss en fråga. Förutsatt nämligen att
detta vore sann t, vore det därför äfven så önskvärdt? — Hvad blir det
af den »vandrande juden», tillbedd och bunden af en kvinna? Han
upphör blott att vara vandrande; han gifter sig, han intresserar oss icke
mer. — Öfversatt till verkligheten: faran för konstnären, för geniet —
och det är ju dessa, som äro de »vandrande judarne» -— ligger i
kvinnan: de tillbedjande kvinnorna äro deras fördärf. Knappast någon har
karaktär nog att icke låta” sig fördärfvas — »återlösas» —, när han ser
sig behandlad som en gud: — han condescenderar strax till kvinnan.
Mannen är alltid feg inför det evigt-kvinnliga; det veta de små
kvinnorna. I mänga fall af kvinnlig kärlek, och måhända just i de mest
berömda, är kärleken blott’ en finare parasitism, ett sätt att innästla sig
i en främmande själ, emellanåt äfven i ett främmande kött — ack!
beständigt en inkvartering, som blir dyr för »värden»! —
Man erinre sig Goethes öde i det sediga, gammaljungfruliga
Tyskland. Han var alltid anstötlig för tyskarna, uppriktiga beundrarinnor har
han endast haft bland judinnorna. Schiller, den »ädle» Schiller, som
slog dem om öronen med stora ord — han var efter deras sinne. Hvad
förebrådde de Goethe? »Venusberget»; och att han diktat venetianska
epigram. Redan Klopstock höll en moralpredikan för honom; det var
en tid, då Herder, sä ofta han talade om Goethe, med förkärlek
använde ordet »Priapus». Till och med Wilhelm Meister ansågs blott
såsom förfallssymptom, såsom tecken till moralisk upplösning.
»Mena-geriet af tama kreatur», hjältens »nedrighet» förtörnade t. ex. Niebuhr,
hvilken till slut utbryter i en klagan, som Biterolj kunnat afsjunga:
»Svårligen gör någonting ett smärtsammare intryck än då man ser en
stor ande beröfva sig sina vingar och ägna sin virtuositet åt någonting
ovärdigt, med åsidosättande af det högre» . . . Men framför allt var den
högre jungfrun upprörd: alla små hof, alla slags »Wartburg» i Tyskland
korsade sig för Goethe, för den »orene anden» i Goethe. — Denna
historia har Wagner satt i musik. Han återlöser Goethe, det förstås af
sig själft, men han gör det sä klokt, att han tillika tager den högre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
