Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Fallet Wagner, ett musikantproblem af Friedrich Nietzsche, öfversättning af Albert Eriksson. 1—7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
777
jungfruns parti. Goethe blir räddad: — en bön räddar honom, en
högre jungfru drar honom iill sig . . .
— Hvad Goethe skulle hafva tänkt om Wagner? — Goethe har
en gäng förelagt sig frågan, hvilken den fara är, som hotar alla
romantiker: romantikerödet. Hans svar är: »att kväfvas genom idislandet af
sedliga och religiösa absurditeter.» Kortare: Parsifal — —. Filosofen
fogar därtill en epilog. Helighet — måhända det sista af högre
värdeföremål, som ännu är synligt för folket och kvinnan, idealets horisont
för allt hvad af naturen är myops. Men för filosoferna i likhet med
hvarje horisont en ren ofattbarhet, ett sätt att stänga portarna där, hvarest
deras värld först begynner, — deras fara, deras ideal, deras
önskbar-het. . . Höfligare sagdt: la philosophie ne suffit pas au grand nombre.
Il lui faut la sainteté. —
4-
— Jag skall härtill berätta »Ringens» historia. Den hör hit.
Äfven den är en äterlösningshistoria: blott med den olikheten, att det
denna gång är Wagner som blir återlöst. — Wagner har under hälften
af sitt lif trott på revolutionen så, som blott en fransman trott därpå.
Han sökte efter den i mytens runskrift, han trodde sig i Siegfried finna
den typiske revolutionären. — »Hvarifrån stammar allt ondt i världen?»
har Wagner frågat sig. Från »gamla öfverenskommelser», svarade han
liksom alla revolutionsideologer. På tyska: frän seder, lagar, moraler,
institutioner, från allt, hvarpä den gamla världen, det gamla samhället
hvilar. Huru skaffar man det onda ur världen? Huru afskaffar man
det gamla samhället? Endast därigenom, att man förklarar krig emot
» öfverenskommelserna » (traditionerna, moralen). Detta är hvad Siegfried
gör. Han begynner tidigt därmed, mycket tidigt: redan hans inträde i
lifvet är en krigsförklaring emot moralen — han kommer till världen
genom äktenskapsbrott, genom blodskam . . . Icke sagan, — Wagner själf
har uppfunnit detta radikala drag; på denna punkt har han korrigerat
sagan . . . Siegfried fortsätter såsom han börjat: han följer blott den
första impulsen, han kastar öfver ända allt nedärfdt, all vördnad, all
fruktan. Hvad som misshagar honom, sticker han ned. Han ränner
gamla gudomligheter vanvördigt in på lifvet. Men hans hufvudföretag
går ut på att emancipera kvinnan — »att återlösa Brynhild» . . . Siegfried
och Brynhild! den fria kärlekens sakrament; den gyllne tidsålderns
morgongryning! den gamla moralens gudaskymning! — det onda är afskaffadt. .
Wagners skepp lopp länge lustigt på denna bana. Intet tvifvel, Wagner
sökte på den sitt högsta mål. Hvad hände? En olycka. Skeppet kom
på ett ref; Wagner satt fast. Refvet var den Schopenhauerska filosofien:
Wagner satt fast på en konträr världsåsikt. Hvad hade han satt i musik?
Optimismen. Wagner skämdes. Och därtill en optimism, för hvilken
Schopenhauer skapat ett elakt biord — den ärelösa optimismen. Wagner
skämdes ännu mer. Han besinnade sig länge, hans läge syntes
förtvif-ladt. . . Ändtligen öppnade sig en utväg: refvet hvarpå han strandat,
hvad? om han skulle uttyda det såsom syfte, såsom underafsikt, såsom
den egentliga meningen med sin resa? Att stranda här — det var
också ett mål. Bene navigavi cum naufragium feci. . . Och han
öfver-satte »Ringen» på Schopenhauerska. Allt går på sned, allt förfaller, den
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
