Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19—20 - Från svenska pressens skådebana, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
840
Från svenska pressens skådebana.
Tre nya pjeser af C. D. W., H. M. och »Flanör», anmälda af Gasparone.
En rapport från tryckeriet förmäler, att anmälningarna om de senaste
föreställningarna på de anstalter i hufvudstaden, som ha komedi och gyckel till öppet
proklamerad uppgift, måste af utrymmesskäl stå öfver till nästa, snart utkommande häfte.
Den lediga sidan vore måhända allt utrymme, som behöfdes för att i stället egna
vederbörlig uppmärksamhet åt tre extra spektakel på en annan sorts scener, åt tre
soaréer för s. k. välgörande ändamål, uppförda helt nyligen på Vårt Lands,
Aftonbladets och Skånska Aftonbladets respektive teatrar.
Det förstnämda spektaklet lär ha afsett att, i afvaktan på biifvande anslag från
Svenska akademien, för hr E. v. D. bekosta en kurs i modersmålet och italienska’
språket. Jag minnes inte riktigt säkert pjesens namn. Det måtte ha varit något af
följande eller någonting ditåt. Åtminstone hade ett af dem varit det mest passande.
Ni mån själfva gissa bland följande: »Den lille italienaren», »Den italienska oskulden från
Svea garde», »Martyrkronan äfven för andra». Men få se, det var då bestämdt: »Låtom
oss hämnas», med det motto ur latinska grammatikan, som på det ädla romarspråket
lyder: »ut desint vires, tamen est laudanda voluntas», men på svenska öfversättes bäst
med: »Man gör så godt man kan.» Pjesen var ursprungligen skrifven af Svenska
akademiens sekreterare och var då tragedi, men hr Edv. Alkman var nog elak att bifoga
både prolog och epilog, och då blef det hela i stället en högst oakademisk commedia
dell’ arte, där det var C. D. W. och E. v. D., som gemensamt fingo taga mot allt
hån och stryk. Boksynta bibliofiler lära vara betänkta på att ge ut hela pjesen i en
liten läckert utstyrd upplaga, afsedd att förnämligast utdelas bland Svenska akademiens
ledamöter, för att göra dem ännu underkunnigare om sekreterarens stränga, praktiska
nitälskan för svenska språkets rykt. Men då lär titeln bli: »Stackars herr Wirsén eller
Hvad hade vår sekreterare på den galejan att göra?»
På Aftonbladsscenen gafs »En omvändelse», komedi i högre etik och värdig
litteraturkritik af H. M. Som lever de rideau tjänstgjorde en af en visshr E. S. —n hopgjord
— tyvärr något osmaklig och dumviktig — pjes: »Jag är både vis och kvick.» Det hade
alltid måst förvåna oss, att motivet för H. M:s pjes ■— hr Hjalmar Söderbergs
»Förvillelser» — mäktade verka så »väckande och förädlande», att förf, till » Flirta tion \
»Vasariddare» och hvarjehanda operettbearbetningar blef tvärt så ytterligt sensibel och
stark i dygden. Men ofantligt märkvärdigare var dock, att en man med så godt
hufvud, så fin och elegant penna samt så stor kännedom om människor som hr H. M.
sjönk ned till att tillgripa sådana i alla afseenden litterärt osmakliga, att icke säga till sina
verkningar ignobla effektmedel som liknelser om böcker i förseglade omslag ete. Slog
den mera etiska än strängt taget spirituella Aftonbladsluften honom så åt hufvudet och
gjorde honom litet kollrig? Eljest borde han ha besinnat, att den lätt suggesterade
publiken icke skulle taga hans pjes på rätta sättet eller ha roligt åt det parodiska i hans
agerande som moralist, på samma gång den förargades öfver det vämjeliga, som alltid
är oskiljaktigt förenadt med allt, som luktar tartufferi.
Att icke pjesen blef refuserad, förvånar också, då man kunde ha trott, att minnet
af den ohyggliga litterära blamage, som med anledning af Ola Hanssons Sensitiva
Amorosa samma teater, då under annan regie, led för några år sedan, skulle bort kunna
verka varnande äfven på den nuvarande öfverregien.
Det tredje programmet var »Allt för de frisinnade eller Trohet mot
öfver-tygclsen, stort hyckleri- och murfvelförvandlingsupptåg» af den unge hr Flanör. Scenen
var ju synnerligen väl vald och författaren har, fastän ung, ovanligt rik personlig
erfarenhet i den vägen att stödja sig på, men det man mest kan anmärka mot denna komedi
ur lifvet är, att han bör akta sig för att inte göra öfvergångarna så tvära och
iögonfallande och inte använda så skrikande färger, när han, den nitiske medarbetaren i
Dietz-manska organet, skall visa sitt intresse för frisinthet och personers goda namn och rykte.
Som det nu var, gjorde hans försök endast lycka hos en viss professor och på ett par
lätt gissade byråer samt duperade inga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
