Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21—22 - Trälens sånger, af Svatopluk Cech, öfvers. af Alfred Jensen. XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
842
kring näjden, då jag häjdade min gång
framför en grotta vid ett klipputsprång.
Utmattad sjönk jag. ned på fuktig ljung
och sänktes snart i sömn, som döden tung.
Af hvilan stärkt, jag såg med välbehag,
hur världen log som på sin första dag.
Långt bort, där sommarsolens heta rund
liksom Gud Faders sköld på fästet blänkte
högt öfver oceanens blåa grund,
sig skogen ändlöst för mitt öga sänkte
på bergets rygg i sluttning mjuk och vid
förutan mänskospår, i helig frid.
Hvarthän mitt öga såg, var idel grönt,
så mättadt utaf ljus, så friskt och skönt
likt ett oändligt b af, hvars böljor flyta
smaragdlikt klara. Öfver denna yta
blott örnen, fritt på spända vingar buren,
sig lyfter mot den blånande asuren.
Och bakom mig, af gråa .töcken höljd,
står bergens kung i evig snö och köld
och blickar ned på sina undersåter.
Här fläktar luften dubbelt sval och ren:
förtroligt sammanflätas gren vid gren:
och häl1 och hvar små täcka dalar åter
sig gömma under bergens mörka branter
och skymta fram emellan remnors kanter.
En rännil störtar ner från bergets bädd
än som ett vattenfall i snö och imma,
än slingrande en fin och rörlig strimma
på gräsets sammetsmatta, ej beträdd
af mänskofötter. Blommors kalkar gömma
en doft, som kanske ingen njutit än;
och jorden, oberörd af tid, tycks drömma
sin barndoms dröm, sitt paradis igen.
Emellan forsens klufna armar gungar
en liten holme med en grupp af dungar,
hyars blommor vaggas utaf ljumma vindar;
och rundt omkring sig rankan yppigt lindar,
berörd af inga händer. Blågrön drufva
i solens glöd allt mer till mognad sväller,
och träd och buskar bära frukter ljufva,
dem blott en vindpust ner på marken fäller.
Det var natur, Gud Faders eget tempel,
där mänskotvång ej tryckt ännu sin stämpel.
En tanke plötsligt korsade Inin hjärna,
och för mitt sinne tände sig en stjärna:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
