Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21—22 - Trälens sånger, af Svatopluk Cech, öfvers. af Alfred Jensen. XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
843
Du är ju fri! Ej bojor mer dig nå.
Farväl med allt det skymfliga och stygga!
En sorglös fristad bjuder bergets vrå,
där du kan fritt som örnen bo och bygga.
Bakom dig ligga slafveriets år
med fångars suckar och med bödlars eder,
som ständigt hällde gift i själens sår
- ett gift som ref och frätte alla leder.
Det usla slafveriets hemska lif
med ömklig feghet, lömskhet, hat och kif —
allt glidit som en elak dröm förbi
i fjärran töcken. Du är åter fri!
Natur, uti din grönskas ljufva famn
jag vill min lefnads första hälft begrafva,
vill glömma slafveriets blotta namn
och allt med dig nu mer gemensamt hafva.
En säker fristad grottan mig beskär;
min bädd på gräset redes. Skogens bär
och bergets bäck min törst och hunger släcker,
och spjutet jag till värn mot vilddjur sträcker.
Vid tanken på mitt forna lifs elände
i fulla drag jag af min lycka njöt;
så fri, så lugn och lättad jag mig kände
i ensamhetens och naturens sköt.
Mig tycktes, att först nu jag kunde se,
med pannan lyftad upp från okets ve,
och att först nu jag var i stånd att fatta,
att känna och till fulla värdet skatta
allt skönt, som förr var doldt för mig i världen.
Med hvilken barnslig undran och förtjusning
jag ser, hur solen sänker sig i fjärden,
och hur ännu en purpurfärgad ljusning
på fina skymningsväfnader sig tänder
som afskedsblick från solens sista strimma,
och huru moln som gyllne öar simma
med sällsamt skiftande och mjuka stränder . . .
Men när i nattlig stund en stjärnekrans
af ädelstenar uti brokigt vimmel
på höga hvalfvet flätat sig i glans,
då flög min tanke upp till fjärran himmel.
Som fjäriln på ett haf af blomsterprakt,
jag sväfvade högt upp i ändlös trakt
och sög ur dessa världars kalk ett rus,
som födde höga tankars morgonljus.
Jag tänkte: denna bottenlösa sfär
inom sig alla lifvets skiften gömmer,
en evig skatt af Linder, en myster,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
