Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21—22 - Trälens sånger, af Svatopluk Cech, öfvers. af Alfred Jensen. XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
847
Jag återtog: Oss ena samma öden,
ty äfven jag liar flytt ur trälanöden.
Där borta bidar samma straff oss två.
Sa blif hos mig! Jag vill en koja bygga,
uti hvars fristad du kan lugnt dig trygga,
och lat oss dela hvad mitt spjut kan nå!
Men skulle någon ovän här oss finna,
blott öfver blodigt lik han dig skall hinna.
Till svar med tacksamhet pa mig hon såg,
och tillitsfullt den späda handen räcktes.
Då den uti min gro fva näfve låg,
en sällsam känsla i mitt inre väcktes.
Min bästa mannakraft ännu jag hade,
och ofta dittills mången kyss jag stal,
när armen kring trälinnors lif jag lade,
och, för att glömma slafveriets kval,
till sista dräggen vällustbägarn tömde.
Men idealet, hvarom då jag drömde,
som ständigt som en luftbild blott sig tedde,
och mot hvars mål jag famnen fåfängt bredde,
först nu stod fram i ädel kroppslig hållning:
först nu jag greps af kärlekens förtrollning.
Men all den längtans glöd, som hos mig brann,
blott i förstulna blickar uttryck fann:
min eld af hennes kyska väsen kyldes.
Hon fick sin bostad i den lugna vrån,
där klipphård bädd af blad och mossa skyldes,
och själf jag reder bo ej långt ifrån.
Med spjut i hand jag genom skogen trängde
att jaga djur och plocka frukt och bär,
som under trädens tyngda grenar hängde
— en enkel måltid utan stort besvär.
Hon formade med fin och öfvad hand
af färgad lera krus och fat och gryta:
af bast en jägarväska hon mig band,
och jag med sågspån täckte golfvets yta.
En huslig trefnads fröjd begynte smycka
vår ödemark, och mången gång jag tänker,
hur föga det behöfs för mänskojycka,
då jorden nog åt alla väsen skänker,
om några blott sig icke läte göda
i själfvisk ro af andras svett och möda.
Hyart föremål, som kunde minna henne
om slafveriets skam: hvar ring, hvart spänne
hon tagit bort från armar, hals och fingrar,
och skönare än snöda smyckens glans
kring Zajmas svarta lockar tätt sig slingrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
