Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21—22 - Organisk utveckling, af Alfred Russel Wallace
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
874
nerna i antalet eller placeringen af de hos organismerna radvis
förekommande delar i deras förhållande till arternas uppkomst, så är det
nödvändigt att lägga något eftertryck på det mycket bekanta, men här
uppenbarligen förbisedda förhållande, att åtminstone bland de högre
lifs-typerna de karaktärer, som visat sig konstantast och under långa
utvecklingsperioder och under förändringar, som ha ledt till uppkomsten af en
underbar mångfald och öfverflöd på specifika former, mest beståndande,
äro antalet och den inbördes placeringen af de radvis förekommande
organen. Däraf följer, att dylika variationer endast med enormt stora
mellanpauser kunna ha fört till specifika växlingar och att de i allmänhet
icke kunna haft något att skaffa med uppkomsten af ett nedtryckande
flertal af lefvande arter.
För det första finna vi hos ryggradsdjuren fyra leder, som ibland
all den underbara mångfald af former och funktioner, på land och i luft
eller vatten aldrig öfverskridas och uppenbarligen ha fixerats hos
rygg-radsdjurstypen på ett ganska tidigt utvecklingsskede. Lika fast och öfver
ett ännu ofantligare gebit af modifikationer af specifika former sig
sträckande är förhållandet med de sex benen och fyra vingarna hos äkta
insekter, och liksom hos ryggradsdjuren kan väl antalet bli mindre, men
aldrig ökas. Ännu utomordentligare, emedan de äro mindre uppenbart
förbundna med organismens hufvudstruktur och organismens funktioner,
är begränsningen och varaktigheten i antalet underafdelningar hos leder
och andra partier. Det fins intet uppenbart skäl, hvarför hos de på
landet lefvande ryggradsdjuren handens och fotens underafdelningar aldrig
öfverskrida antalet fem, och dock är detta antal icke endast maximum,
utan det är ock att betrakta som det normala antalet, i förhållande
hvar-till hvarje antal är en förminskning; ty det är ännu det herskande bland
pungdjur, gnagare, rofdjur, primates och ödlor. Och de femtåiga
landryggradsdjuren (med frånseende af fåglarna) äro sannolikt mycket talrikare
än de med ett mindre antal. Hos fåglarna utgöra fyra tår maximum och
jämförelsevis få hafva ett mindre antal. Men här ha vi en egendomlighet
i antalet tåleder, som icke förekommer hos något annat ryggradsdjur.
Dessa bilda nämligen en serie i aritmetisk progression, i hvilken baktån
har två leder och de andra tre, fyra, fem led i regelbunden följd. Och
denna regel är så godt som allmän. De enda undantagen äro några
stensvalor och nattsvalor, hvilkas vanor göra fotterna relativt oviktiga
och hvilkas allmänna organisation är af tämligen låg typ. Hos
insekterna bestå benen af ett inskränkt antal delar — och sällsamt nog är
antalet återigen fem, coxa, trochanter, femur, tibia och tarsus. Tarsus
fördelas återigen i små rörliga leder och här är maximum åter fem, inen
inom vissa grupper inskränka de sig till fyra, tre eller två. Den
fem-ledade tarsus är ändock den öfvervägande, och inom den kolossala
ordningen coleoptera eller skalbaggar, som omfattar åtminstone hundratusen
beskrifna arter, tillhör drygt hälften familjer, som ha femledad tarsus.
Till och med antennerna ha i talrika stora grupper, som omfatta många
tusen arter, ett konstant antal leder, ehuru de variera starkt i själfva
antalet. Ett annat tecken på tendens hos de radvis förekommande
delarna att antaga ett fixt antal är den typiska begränsningen af hals- eller
nackkotor hos däggdjuren till sju leder. Antalet är märkvärdigt konstant
och är detsamma i den långa giraff- och kamelhalsen och den kor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
