Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21—22 - Det modärna Rom, af Scipio Sighele
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
886
nu gjorde hvad man underlåtit under ett fjärdedels århundrade. Jäg tror,
att då lagen en gång blifvit föreslagen, måste den antagas, och att det
är fördelaktigt att öka de italienska enhetsmanifestationerna i Rom med
ytterligare en, ty ingen klemande hänsyn till kyrkan och dess öfverhufvud
får låta oss förgäta, att påfven är vår politiske fiende.
Man har icke med orätt påstått, att ett af det nya Roms
karaktärsdrag — måhända det mest betecknande — vore dess universalitet eller
rättare sagdt dess tolerans. Hvilken befolkning i någon annan stad i
den civiliserade världen skulle med en så beställsam instinkt för
opportunism fördraga att två suveräner fungerade bredvid hvarandra och den
fortsatta korsningen af två motsatta politiska riktningar? Jag tror
visserligen — om jag skall vara uppriktig —, att denna dygd hufvudsakligen
har sin rot i den romerska befolkningens medfödda och ärfda indolens.
Hur många skådespel, otaliga tragedier och hur månget satyrspel ha
icke romarne redan upplefvat! Deras ögon ha måst se, deras öron höia
allt för mycket, för att de ännu skulle äga nog naivitet för att förundra
sig öfver något, och de mest skrikande motsägelser och de bjärtaste
motsatser frånrycka ej deras läppar något skri, deras hjärtan något
vredesutbrott. Fru de Staèl har sagt: tout comprendre, dest tout pardonner. Rom
har sett allt, förstått allt, sympatiserat med allt! En engelsk lärd skrifver
parafraserande fru de Staèls tanke, att- toleransen är till tidsföljden den
sista af alla dygder. Då ju ungdomen alltid mer eller mindre finner
behag i ofördragsamhet, är toleransen, liksom ålderns goda, åldrande folks
arfvedel, så ock är det med det romerska, som af erfarenhet fått en
afundsvärd dosis moderation och resignation. Alen denna moderation
och resignation är en underpant på lugn och en borgen för fredlig
utveckling, hvarför Italien står i tacksamhetsskuld till sin hufvudstad. Ägde
det oroliga Paris en vatikan jämte Elysée-palatset, då skulle vi icke bli
besparade oupphörliga skakningar, måhända ock revolutionära utbrott. I
Paris skulle icke Pio IX kunnat dö, icke som i de sju kullarnas stad
föras till grafven utan den offentliga ordningens störande; och svårligen
skulle en regering i Paris någonsin liksom vår med lätt hjärta förgäta,
att den bor vägg om vägg med en verkstad, där jesuiterna slipa sina
vapen mot den.
’ Den romerska medborgaren har den starkes glada lugn. Den
klagan och det hot, som genljuda frän det af Rafaello smyckade palatset,
hvarken stör eller skrämmer honom. Medvetandet om hans rätt
återspeglar sig i hans olympiska leende, och hans ansiktes lugn är en reflex
af hans själstillstånd.
För öfrigt låter det dock icke förneka sig — ingen skulle tro ett
sådant förnekande — att i Rom verkar ett starkt och talrikt klerikalt
parti, som alltjämt kämpar för återställandet af päfvens världsliga makt.
Ströfvar man omkring staden på den helige Philippus’, den helige
Petrus’ eller den helige Johannes’ högtidsafton, får man se mänga palats
och mången koja i glänsande belysning och man får .se tecken på
högtidsglädje och liksom tributer på religiös underdånighet; går man in i
kyrkorna — Rom räknar lika många sådana som året räknar dagar —
finner man masstals andäktigt bedjande jämte nyfiket gapande; ännu
brinna i månget gathörn under helgonbilderna de eviga lampor, som
testamenterats af ett fromt löfte. De klerikala skolorna äro öfverfulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
