Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21—22 - Jultidningar och Julkalendrar med vederlikar, af Gil Blas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
907
julstämning. I stället ha vi af en verklig skald, Oskar Levertin, fått
något af verkligt poetiskt värde, som dock bort ha försetts med någon
vackrare dekorativ ram. Det är måhända intrycket af detta Levertins
in-ledningspoem, som i väsentlig grad bestämt mitt optimistiska intryck af
hela Julkvällen i år. Men det finns för öfrigt andra mycket goda bidrag,
såsøm af Fröding och Tor Hedberg vid sidan af andra jämförelsevis
obetydliga såsom af Fälstafi, Samzelius och Bååth — gud signe denne
senare för den rörande trohet, som låter hans musa egentligen ej ha
ord och tankar för annat än fornnordiska förebilder.
Iduns unga fröken — på omslaget — gör visserligen inte något
särskildt sölidt intryck, men ramen, inom hvilken hon framträder, verkar
däremot ganska friskt och behagligt. Jag vågar ej yttra mig om
anledningen är att söka hos reproduktionen och papperet eller icke, men
illustrationerna inuti tidningen te sig föga märkvärdiga; de äro, om en
oerfaren laiker får säga sin hjärtas mening, alldeles orimligt banala och
godt-köpsartade •— trots de mer eller mindre fina konstnärsnamnen. Hvad
texten beträffar har Idun klokt nog förskaffat sig ett poem af hr Wirsén;
det går. näturligtvis i den sannskyldiga pjoskigt religiöst stämningsfulla
genren, som man kan ge sig katten på att man inte slipper undan i en
jultidning. Skalden eger genom födsel och ohindrad vana i denna genre en
virtuositet, som år efter år utvecklar sig än mer i pjollrighet och banalitet.
Allas vår vän och kvinnornas skald Daniel Fallström representeras af ett
smånäpet erotiskt-svärmiskt poem, som snällt nog i anledning af julen
lagt bort all sensualism, men tyvärr i stället blifvit något fadt och fattigt
på originalitet och schwung. Det kan dock tagas för gifvet, att redaktionen
valt bidragen af dessa och de andra större eller mindre författarne och
författarinnorna med lämplig omsorg och urskilning för hvad publiken behöfver.
Men ännu förträffligare, rent af ett litet genistreck — d. v. s. som äkta
idune-siskt lojalt och geschäftsmässigt —- är valet af numrets »clou». När man talar
eller skrifver om det, borde man egentligen anlägga samma andaktsfulla
hög-tidsmin och samma högtidsdrägt, som vid nattvardsgång eller audiens. Helt
visst gå nog ock Iduns läsare med en värdig högtidlig stämning till läsningen
af den stora artikel, där de’ af en hofpredikant intimt invigas uti den kungl.
familjens lefnadsvanor och bostadsförhållanden. Man hälsas af värden —
jag menar nu h. m:t konungen, ej redaktör Hellberg — af ett kväde,
inför hvilket undersåtlig vördnad, pietet för en förgången smakriktning och
minnet af andra konungsliga litteraturprof skynda sig att lägga munkafle
på dagskritikem.
Tusentals svenska hem skola helt säkert tacka, nej välsigna Iduns
redaktion för att ha beredt dem tillfälle till denna lektyr. Tänk ett
sådant ämne och därtill behandladt af en kunglig hofpredikant, hvilken att
döma af tidningsnotiser har en viss vana att hålla högtidstalet vid fester
anordnade i ’ gardeskaserner uti patriotiskt eller sedligt och medborgerligt
uppfostrande syfte. Hofpredikanten har ock behandlat det höga ämnet
icke blott med den största sakkännedom, utan ock med en trohjärtad
dufvolik »enfald» och en rörande, så att säga Tammelinskt lojal och
spirituel devotion i både tankegång och stil, som gör ett synnerligen godt
intryck. Man kan taga alldeles för gifvet att- det kommer att friskt
rekvireras nya exemplar efter de genom den flitiga läsningen vid hemmets
härd utnötta, och att denna jultidning skall i många, många familjers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
