Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21—22 - Bovios Kristus, af Helen Zimmern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9i9
San Felice, som, utan att ha en aning om innehållet, blott och bart i
anledning af tillkännagifvandet om dess uppförande utfärdade ett
herda-bref, hvari han varnade de troende för stycket och likstälde ett åskådande
däraf med ett deltagande i en gudsförsmädelse. Icke nöjd härmed
stälde han till författaren och skådespelarne en uppmaning att afstå från sitt
företag. Det var det veiksammaste medlet att förskaffa stycket som
egentligen var alldeles för fint för den stora mängdens smak och uppfattning,
popularitet. Emellertid blefvo prästerskapets protester allt flera och i
åtskilliga städer förbjödo prefekterna uppförandet. Det hade för hvar*
gång en motsatt befallning från Rom till följd, stycket fick öfverallt fulla
hus och ingen opartisk gick från teatern, utan att medföra ett
upplyftande intryck.
Författaren har afstått ifrån att låta frälsarens person framträda.
Man hör endast hans röst, utan att se honom — en karaktäristisk
skilnad mellan Bovios diktning och Oberammergau-spelen och liknande. I
en scen, där Kristus beträder skådeplatsen, är han så tätt orngifven af
människomassan, att han faktiskt icke kan ses. Stycket spelar på en fri
plats i Jerusalem; man ser en synagoga, ett litet fritt hus med balkong
och i bakgrunden den efter Salomo uppkallade muren. Det är dagen
för purimsfesten, synagogan är öfverfull och öfversteprästen uppläser just
för de församlade judarne berättelsen om drottning Ester. Hans stämma
höres utanför. Två förbigående romerska legionärer höra på en stund,
men därpå fängslas deras uppmärksamhet af ett tåg af damer, som vid
den stora festen personifiera sina resp, religioner. I de båda
legionärernas samtal med anledning af denna procession blandar sig en
centu-rion, som anmärker att Rom tolererade alla religioner och därigenom
vore öfverlägsen alla andra stater. Nu strömma judarne ur synagogan
och Judas kommer ledsagad af män, som utfråga honom om rabbin från
Nazareth, hvarpå Judas svarar: »Han kallar sig gud, men med oss är
han icke.» »Med romarne då?» »Med mänskligheten . . . och han
predikar om människokärlek mellan förtryckare och förtryckta, på gator,
som ånga af med romerska svärd utgjutet judiskt blod.»
Nu visar sig en dyrbart klädd hetär i en bärstol; hon omringas
genast af männen, med hvilka hon samtalar om lifvets ästetiska och
sinliga njutningar. Centurionen prisar Roms makt och hånar judarne,
som icke kunna uppvisa någon Catilina, någon Gracchus och vänta sin
befrielse från en hebreisk profet, en ociviliserad döpare, en Messias och
undergörare. »I, som med folkets befriande menar pöbelns
underkuf-vande under teokratisk. oligarki, inbillen I väl eder att kunna besegra
legionerna, hvilka utbreda Roms lagar öfver hela världen? Mose lagar!
Lagarne för hela världen beslutas af senaten.» Hetären förklarar, att
båda sortens lagar äro för gammalmodiga, tiden vore inne att välja
mellan Epikuios och denne unge lärare från Nazareth, som förkunnar
en odödlig lära. För att få ett af brott på samtalet, som råkat in på
ett så farligt ämne, föreslår den ene legionären att hetären skall sjunga
någonting för dem. Somliga vilja höra Saphos sånger, andra något
improviseradt; men när hon tänker börja, hor man en klar, underbart
klangfull röst utropa:
»I tron icke och fordren dock tecken och under! Människones
son är icke lik Simon magern. Vik hädan, I huggormars afföda!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
