Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21—22 - Bovios Kristus, af Helen Zimmern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hetären förstummas. Liksom i en dröm lyssnar hon till rösten,
■som erinrar henne öm hennes oskyldiga barndom och hennes fader, som
fördömde hennes last. Centurionen är äfven rörd. Rösten ljuder,
menat-han, mäktigare än Germanicus’ rop till de upproriska legionerna. Men
fariséerna och de skriftlärda äro djupt upprörda och förbittrade. De
gä därifrån under bitter klagan att han, som visat så stort förbarmande
med kvinnan från Samaria och synderskan från Magdala, aldrig förunnat
dem ett ord af fördragsamhet. Judas, som stannar kvar, har nu en
monolog, hvaraf framgår hans missräkning öfver att mästaren, som han
dyrkat, icke visar sig villig att bli ledare i ett uppror för den nationella
saken. Enligt Judas’ uppfattning är icke han själf en förrädare, men väl
nasarenen, som lämnar sitt folk i sticket, fastän han skulle kunna rädda
det. Maria Magdalena varseblir från sin balkong den grubblande Judas
och nu följer en stor dialog, hvari hon i sin hänförelse söker med
mästarens ord föra Judas’ själ till högre och ädlare uppfattning. Men han
vill icke lyssna till hennes ord, icke höra talas > om en rättvisa och
vedergällning efter döden. Om och om igen fordrar han rättvisa och
jämlikhet för alla. Denne mästare, som för allt lidande utlofvar
vedergällning först på andra sidan grafven, är icke den messias judarna väntat,
icke den befriare Judas trängtat efter för sitt folk. Han erkänner, att
han är en from man och predikar heliga läror. Men det är icke nog
för honom; dessa läror böra äfven vara praktiskt genomförbara. Nu
af-brytes samtalet genom ett larm af röster bakom scenen. En uppretad
skara fariseer, saduceer och skriftlärda kommer instörtande — och nu
följer den enda verkligt dramatiska scenen i det korta stycket.
En blek, af ångest darrande kvinna jagas af den rasande skaran
med hugg och slag. Några af massan, men blott några få, försöka att
taga parti för den olyckliga och göra de andra mildare stämda, men massan
vill fullborda ‘det af Moses ådömda straffet. »Mannen, som gaf den
lagen, hade ingen känsla för folket», ropar hetären, och mot de skallande
ropen: »stena henne, stena henne!» framkastar hon förslaget, att man
borde fråga rabbi, som icke deltagit i tumultet, om hans mening. »Lagen!
Lagen!» skrika fariseema. »Hvad säger lagen?» hör man nu Jesus’
stämma. »Att hon stenas», blir svaret. Och åter uppstår ett oredigt sorl
af röster. Kristus af bryter det med orden: »Och lagen?» Hvarpå
fariséerna svara otåligt: »Som vi sagt dig, så vill lagen, att
äktenskapsbry-teiskan skall stenas.» »Ske alltså» — alla bocka sig nu mot marken och
stora stenar hallas i beredskap att kastas — »men», fortsätter Kristus
med de bekanta orden: »den af eder, som är utan skuld, kaste den
första stenen.» Och genast låta alla instinktivt stenarna falla till marken.
Den sedliga yerkan af denna gripande scen hade ensam bort vara
tillräcklig för att göra kraftlösa de enfaldiga angreppen på stycket, som
i hufvudsak är afslutadt med denna scen. Men stycket utgör endast
första delen af en trilogi, hvaraf andra delen »S:t Paulus» redan är
ut-gifven i bokform, medan tredje delen under titeln »Aposteln» är att
snart vänta.
Firenze.
Helen Zimmern,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
