Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Trälens sånger, af Svatopluk Cech, öfvers. af Alfred Jensen. XVI—XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
928
När vår farfar döden kände,
mordiskt fälld af oväns lans,
lian den brustna blicken sände
upp mot frihetsstjärnans glans.
Här mot den vår faders öga
sökte ljuset i det höga;
och vår hela barndoms drömmar
lystes upp af hennes sken.
På vår lefnads mörka strömmar
intet irrbloss kunde gäcka,
inte mörker mäkta släcka
denna hoppets båk af sten.
Mot tyrannen vi oss resa
med gemensamt hopp och mod.
Att vår vrede, att vår nesa
sköljes bort af kampens flod.
Våldets sista skranka faller,
då vi spränga burens galler.
Och när vi som fria sänka
oss mot fredens sköte ned,
då — först då är tid att tänka,
tid att njuta och att svärma
för, att sig mot ljuset närma
bland de fria folkens led.
XXIII.
Vid en klippas brant jag ståndar,
Rundt omkring är skum och svall,
Otämd vattenmassa splittras
mot dess häll med dån och skall.
Liksom en fågel fåfängt
spanar efter hvilans ö,
så min skumma blick fördjupas
i den dimmigt mörka sjö,
som på alla håll sig breder
ut emot en okänd bygd
och som hvirflar och som kokar
såsom trollens heta brygd.
Där jag står och ser tillbaka:
jorden smidd i träldom är.
Men om blicken riktas framåt,
hotar elementens här.
En orkan förfärlig nalkas.
Håret ryckes af och an,
och för stormens jättestämma
bojans klang ej höras kan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
