Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Fallet Wagner, ett musikantproblem af Friedrich Nietzsche, öfversättning af Albert Eriksson. Efterskrifter och Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
933
lusten att blifva honom kvitt kom öfver dem vid hvarje tillfälle. * —
Erinrar man sig ännu en kuriös omständighet, hvari ännu i sista
ögonblicket, helt oväntadt, denna gamla känsla ånyo kom till uttryck? Det
hände vid Wagners begrafning, att den första tyska Wagnerföreningen,
den i München, på hans graf nedlade en krans, hvars inskrift genast
blef berömd: »Aterlösning för Aterlösaren!» — så löd den. Allmänt
beundrades den höga inspiration, som dikterat denna inskrift, allmänt,
denna smak, hvarpå Wagners anhängare hafva privilegium; men många
gjorde också (det var sällsamt nog!) en liten rättelse i densamma:
»Aterlösning från Aterlösaren!» — Man drog andan. -—
Att vara Wagners anhängare låter dyrt betala sig. Låtom oss mäta
dess verkan på kulturen. Hvem har egentligen den af honom väckta
rörelsen skjutit fram i förgrunden? Hvad har den fostrat allt större? -
-Framför allt förmätenheten hos de oinvigde, konstidioterna. Dessa
organisera nu föreningar, dessa vilja påtvinga oss sin »smak», dessa skulle
till och med vilja spela domare in rebus musicis et musicantibus. För
det andra: en ständigt växande likgiltighet för all sträng, förnäm,
samvetsgrann skolning i konstens fjänst; denna ersatt med tron på geniet, —
på tyska: den fräcka dilettantismen (— formeln härför står i Mäster^
sångarne). Sist och sämst: Teatrokratien —, den vanvettiga tron på
teaterns högre rang, på teaterns rätt till herravälde öfver konsterna, öfver
konsten . . . Men man måste hundra gånger säga Wagnerianerna i
ansiktet hvad teatern är: under alla omständigheter blott ett nedanför
konsten, blott någonting af andra rang, någonting förgrofvadt, lämpadt efter
massornas smak, förfalskadt i deras smak! Däri har icke heller Wagner
förändrat något: Bayreuth är stor opera — men ej ens god opera . . ’
Teatern är en form af demolatri i smaksaker, teatern är ett massuppror,
ett plebiscit emot den goda smaken . . . Detta har just fallet Wagnei
bevisat: han vann mängden, — han förstörde smaken, han förstörde till
och med vår smak för operan! —
Att vara Wagners anhängare låter dyrt betala sig. Hvad blir det
af anden? Befriar Wagner anden? — Honom anstår hvarje tvetydighet,
hvarje dubbelmening, öfver hufvud taget allt hvad som öfvertalar de
obeslutsamme, utan att bringa dem att fatta, hvartill de öfvertalas.
Härmed är Wagner en förförare i stor stil. Det gifves intet trött, intet
ut-lefvadt, intet lifsfientligt öch världsförsmädande ibland andliga ting, hvilket
icke hans konst tagit i hemligt beskydd — det är den svartaste
obsku-rantism han döljer under idealets ljushöljen. Han smickrar hvarje
nihilistisk (— buddhistisk) instinkt och kläder den i musik, han smickrar
hvarje form af kristendom, hvarje religiös uttrycksform för dekadansen.
Man öppne öronen: Allt hvad någonsin uppvuxit på det utarmade lifvets
* Anmärkning. Var Wagner öfver hufvud taget en tysk ? Man har vissa skäl
att fråga så. Det är svårt att hos honom upptäcka något tyskt drag. Han har med
sin stora förmåga att lära sig lärt att efterapa mycket tyskt — det är allt. Hans väsen
till och med motsäger det, som hittills betraktats såsom tyskt: att nu icke tala om den
tyske musikern! — Hans fader var en skådespelare vid namn Geyer. En Geyer är
icke långt ifrån en Adler . . . Hvad hittills blifvit satt i omlopp såsom »Wagners lefnad»
är fable conwenue, om icke något sämre. Jag tillstår min misstro emot hvarje punkt,
som blott är intygad af Wagner själf. Han hade icke stolthet nog till en sanning om
sig själf, ingen har varit mindre stolt; han förblef, liksom Victor Hugo, trogen sig själf
äfven i det biografiska — han förblef skådespelare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
