Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Fallet Wagner, ett musikantproblem af Friedrich Nietzsche, öfversättning af Albert Eriksson. Efterskrifter och Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
956
en tillfällighet, kom under fund med att han verkar på ett visst slags
människor. Han har impotensens melankoli; han skapar icke, af fullhet;
han törstar efter fullhet. Frånräknar man hvad han efterhärmar, hvad
han lånar af stora gamla eller exotisk-modärna stilformer — han är
mästare i kopiering — så återstår såsom hans egen tillhörighet trånaden.
Det inse de trånsjuke, de otillfredsställde af alla slag. Han är för litet
person, för litet medelpunkt... Det förstå de »opersonlige», de
perife-riske, — de älska honom därför. Särskildt är han musikern för ett visst
slag af otillfredsställda kvinnor. Femtio steg vidare — och man finner
Wagnerianskan — alldeles så som man femtio steg utöfver Brahms finner
Wagner —, Wagnerianskan, en mera utpräglad, mera intressant, framför
allt mera intagande typ. Brahms är rörande, så länge han svärmar i
hemlighet eller sörjer öfver sig själf— däri han är »modärn»—; han blir
kall, han angår oss icke mer, så snart han tager arf efter klassikerna ...
Man kallar gärna Brahms Beethovens arfvjmge: jag känner ingen
varsammare eufemism. — Allt hvad i dag inonrimusiken gör anspråk på »stor
stil», blir därmed antingen falskt emot oss eller falskt emot sig själfh
Detta alternativ gifver tillräckligt att tänka på: det innesluter nämligen i
sig en kasuistik öfver värdet af de två fallen. »Falsk emot oss»\
däremot protesterar de flestes instinkt — de vilja icke blifna bedragna —;
för min del skulle jag visserligen ständigt föredraga denna typ framför
den andra (»falsk emot sig själf»). ’ Det är min smak — klarare
formu-leradt, till tjänst för »de fattige i anden»: Brahms — eller Wagner. . .
Brahms är ingen skådespelare. Man kan efter Brahms bilda sig ett
begrepp om en god del andra musiker. Jag säger ej ett ord om Wagners
kloka apor, t. ex. Goldmark: med »Drottningen af Saba» tillhör man
menageriet, — man kan låta förevisa sig. — Hvad i dag kan göras bra,
göras mästerligt, är blott detaljen. Här allenast är rättskaffenshet ännu
möjlig. — Men ingenting kan i grund bota musiken från dess
grundskada, dess olycksöde att vara uttryck för en fysiologisk stridighet, —
att vara modärn. Den bästa undervisning, den samvetsgrannaste
skolning, den innerligaste förtrogenhet, till och med isolering, inom de gamle
mästarnes krets — allt detta blir ingenting annat än ett palliativ,
strängare taladt någonting illusoriskt, alldenstund man icke mer har
förutsättningen därför i kroppen: vare sig detta är en’ Händeis starka ras eller
en Rossinis öfverströmmande ’ animalitet. — Icke hvem som hälst har
rätt till hvarje lärare: detta gäller om hela tidehvarf. I och för sig är
icke den möjligheten utesluten, att det ännu någonstädes i Europa gifves
rester af starkare släkten, typiskt otidsenliga människor: däraf vore ännu
att hoppas en pånyttfödd skönhet och fullkomlighet äfven för musiken.
Hvad vi i bästa fall ännu kunna upplefva, är undantag. Från den lagen,
att fördärfvet härskar, att fördärfvet är oundvikligt, räddar ingen gud
musiken.
Epilog.
— Låtom oss till sist, för att hämta luft, ett ögonblick draga oss
bort från den trånga värld, till hvilken hvarje fråga rörande värdet af
personer dömer anden. En filosof har behof att två sina händer efter att
sa länge hafva befattat sig med »fallet Wagner». — Jag skall framföra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
