Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - »Martyrium humanum», af Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mèn gläd dig, du borgare, våren har också blidare faser. På
reliefen * Luftslott» ser du ett säfsångarbo, fäst vid ett vasstrå, i
boet tronar en kvinna, på dess kant leker en liten pilt och på ett
strå invid gungar helt lustigt familjefadern. Under dem breda yppiga
kärrflokor sin hvita blom. Dikten till reliefen lyder idylliskt så:
Jag vill bygga ett bo
bland vassen,
ett bo för henne och mig.
Och reda det vill jag
med fjäder och dun
och ängsullens fjun —
så mjukt för henne och mig.
Och vassen skall blomma
och grodungar leka —
och solen skall skina
på gäddans rygg —
och vassen skall vaja —
och vinden skall vyssa
vårt dunmjuka bo
till ro.
I utställningens statyer jagar icke längre passionernas storm,
sjunga ej häller några våridyllens vasstrån. Där brinner en eld —
han brinner så klar. Ett bål, som brinner högt, en förtärande eld
utan buller, blott då och då de brändas knappast hörda suckar.
Och som hvarje förtärande eld har också denna eld sin fogel
»Fenix».
Kärlekens tyngdlag låter kvinnan uppbära jorden. Men
endast med martyriets pris får dottern äran af den bedrift, som
kostade hela kraften i fadrens rygg. Ty kvinnan kan icke förblifva
endast attraktionskraft, och så snart hon älskar något, bär hon
inom sig lidandets frö. I statyen »Solrosen» trånar hon, en fint
yppig kvinnogestalt, mot alltets ljus- och värmekälla, den
befruktande härliga solen. Men likt blomman är hon fast i jorden, och
för att få se en stråle af solen, som sänker sig bakom henne, måste
hon göra en nästan halsbrytande lörelse. Där ligger
mennisko-ödets hela tragedi i hennes linier, däf hon böjer sig bakåt med
hjälplöst sträckta armar.
Så gå man och kvinna tillsammans kärlekens, resignationens
väg. Utställningens kanske mest talande relief är den som kallas
»Pa stigen». Det är som en berättelse i rimfrost, så högtidligt
stilla, kall och hvit. Fram genom skogen mellan hvita träd går
stigen. Där komma de mannen och kvinnan, stilla som ett liktåg,
tryckta intill hvarandra. Där ligger en vintersöndags helgd öfver
deras gestalter, fran hvilka all älskog vikit med formernas yppighet
och lemmarnes kraft; där medlidandets värme går mellan de tärda
kropparne och samlidandets ro flyter harmoniskt samman med
vinterdagens stillhet.
Denna blida värme mellan man och kvinna, alstrad af lidandet
och förståndet, den glöder som en vänlig eld på spiselhärden. Där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
