Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - »Martyrium humanum», af Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
945
smekas sinnena så småningom i ro, och vackra drömmar kunna
drömmas, medan kölden biter utanför.
Men man och kvinna vandra kanske ännu oftare en annan
väg än det stilla kontemplativa hvardagslifvets. Vägen bland
lidandets törnen kan draga upp till ett Golgatha, där utan några
krigsknektars handräckning och utan vänners deltagande gråt,
tyst och ensamt i mörka natten, samlifvet tager korsfästelsens form.
Det är en i hög grad imponerande skulpturgrupp, den, som
konstnären kallat »Martyrium humanum». Vid inträdet i
utställningen naglas blicken ovilkorligen vid denna mäktiga predikan i
gips, och vänder man sig därifrån åt något af de öfriga konstverken,
är det endast för att ett ögonblick hvila sig efter ihtrycket. En man
i dubbelt naturlig storlek bildar med sina utsträckta armar ett kors.
På honom är en kvinna korsfäst. Hennes fötter äro fastnaglade
på hans. Hennes handlofvar äro sammanbundna med hans, från
dem divergera deras armar, i det kvinnans axlar stå rätt mycket
lägre. Hennes kropp hålles bakåtböjd i en lätt båge, hennes nacke
hvilar emot hans strupe. Såväl framifrån sedt som i profil, bilda
de båda kropparne ett sammanflytande helt.
Det är dödsstillhet i hennes drag, ögonlocken äro djupt
nedfällda, men ännu dröjer öfver hennes mun liksom i hufvudets hållning
sällheten i smärtan. Pannan är kvinligt afrundad, hon söker ingen
undanflykt i tankars lejonsprång, hon är martyren, som ser härlighetens
vidder bortom lidandet
Han har skarpt markerade drag, han böjer hufvudet något
framåt och trycker läpparne mot hennes hår. Under en hög och
bred och fårad panna brinna hans ögon, som skåda mörkt framåt.
Den som vållar och bär uppe en annans lidande, den blir icke
martyr, äfven om hans eget lidande är större. Därför blir kanske
han den mest ömkansvärde, han i hvars hjärna revolten står färdig
att brista ut i: gånge denna kalken ifrån mig!
Men hon, som i korsfästelsen är mera kvinna än han är man,
hon skalll blifva världens frälsare, hon skall blifva fogeln Fenix,
stigande ur verldsbranden, hon skall blifva Venus Consolatrix. På
fotsockeln till den marmorstaty, som konstnären gifvit nyssnämda
epitet, står: elle viendra och därunder: venite ad’me!
Hon är ung och svällande kraftig. Hon utsträcker sina armar
och böjer sitt hufvud med Kristus-håret. Kommen till mig, I alle
som liden, säger hon eller rättare: konstnären låter henne säga så,
ty denna frälserska ser icke ut att i sin hjärna rymma något
förstående. Därinne är elden utbrunnen, tankarnes eld, som brände
så många. Hon är endast honan och — pånyttföderskan. Här
finnes ingen formens finhet, som underhåller skönhetssinnet, inga
ögons himlar, som väcka tankar om ljus och renhet. Hon säger
icke: åt Eder män vill jag vakta Guds eviga eld, jag vill med
Eder dricka skönhetsdrömmarnes salighet, jag vill vara med i Edra
tankars strider, lida med Eder i deras nederlag och glädjas med
Eder när de vunnit. Hennes mun talar ej, och den är nästan for
ful för kyssar. Hennes drag äro slöa, tungt hänga hennes
ögonlock. Men hennes kropp talar och den är sund som i skapelsens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
