Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte - Ett genmäle, af Emelie Kullman till Mary Ekeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
971
tycke malplacerade skämt, för hvilket Mary Ekeblad gjort mig till
föremål med anledning af slutorden i boken: »Herminia Bartons kyska själ
hade för alltid upphört att finnas till», och hvilka i hennes mening
berättiga hr justitieministern att insätta öfversättarinnan »i kurran»!!
Ännu aldrig har jag hört, att en öfvers. skall stå för, bära ansvaret
för eller anses delaktig i en förfis personliga, i hans arbeten framlagda
åsikter. Drabbe således straffdomen den skyldige eller författaren! Hvar
och en, som med någon eftertanke läser ofvanstående slutord, inser lätt,
att uttrycket »för alltid» icke tillkommit på måfå, utan att förf, i och
med dessa ord velat framlägga en sin egen personliga åsikt om
människosjälen och dess öde. Har jag då, frågas det, såsom öfvers. rättighet
att helt enkelt utesluta dessa ord och på så sätt förändra meningens
hela betydelse? Och är det å. andra sidan min plikt att troget följa
originalet, undras, med hvilket annat svenskt uttryck än »för alltid» man
skall ätergifva det engelska »for ever» ?
Stockholm i December 1895.
Emelie Kullman.
* *
Fröken Kullmans svar på min recension öfver »Hon vågade det»
sönderfaller i två delar.
Den första delen innehåller en uppmaning till mig och red. af
Nordisk Revy gemensamt att med citat ur det recenserade arbetet styrka
det af oss båda uttalade ogynsamma omdömet af öfversättningens
egenskaper i svenskt språkligt hänseende. Denna billiga ehuru föga politiska
begäran tillmötesgå vi här nedan. Men på samma gång tvekar jag icke
att, i trots mot all journalistisk kutym, göra fröken Kullman min ursäkt
för det af mig om hennes behandling af svenska språket begagnade
uttrycket »miserabel». Jag har nämligen härmed endast velat säga, att
öfv ersättningen i litterärt stilistiskt hänseende är underhaltig, och denna
uppfattning vidhåller jag; men det ifrågavarande uttrycket kan ju af
mången misstydas därhän, att öfversättmngen skulle vimla af grammatiska
felaktigheter. Sådana förekomma visserligen i rätt stört antal, men icke
i den grad, att de ensamt för sig göra det ifrågavarande uttrycket
berättigad t.
Den andra delen af fröken Kullmans svar är riktadt mot min
uppmaning till justitieministern att låta rättsligt beifra den förnekelse af ett
lif efter detta, för hvilken fröken K. i egenskap af öfversättarinna har
iklädt sig det juridiska ansvaret. Denna uppmaning synes fröken K.
(och tyvärr också justitieministern) ha fattat som ett skämt. Riktigt
säker synes hon dock icke vara härutinnan, då hon strax efteråt gör
de allvarligaste ansträngningar att fritaga sig från det ansvar, som enligt
hennes (absolut felaktiga) tro hvilar på den utländske författaren. — Nej,
fröken Kullman, jag är icke den, som tillåter mig att skämta med så
allvarliga saker. Vi lefva i en tid, då otrons tusenhöfdade hydra
fräckare än någonsin reser sitt Janushufvud ur den religiösa nihilismens
Ginungagap. Och hvart bär det hän, om alla band slitas ? Rakt åt
fanders bär det; och jag kan icke tro, att fröken Kullman vill vara med
bland dem, som arbeta på att underminera grunden för ett ordnadt sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
