Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dansen öfver lag, novell af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 O
kallas äfven »Dödsdansen» och behandlar helt enkelt det vanliga
gamla medeltidsmotivet, ehuru här försedt med en egendomlig,
spansk färg, som gaf mig tillfälle till många både vackra och lärda
utredningar rörande folklif och kultur på »Pedro den grymmes»
tid. Han har också skrifvit »Eremitens syn» och »Den kristliga
läran» — som ni ser, var han en allvarlig man, icke under min
horisont.
Jag hade mina anteckningar på små lappar, två cigarrlådor
fulla, nedkastade på papperet med den pregnans och lätthet i
uttrycket, som är mig egen, och behöfde bara sortera dem och steka
dem helt litet för att ha dem färdiga att bindas samman under
stora synpunkter.
För denna sista andliga procedur var det mig mycket
förmånligt att promenera i parken, då jag för de enstaka vandrare,
jag mötte där, tedde mig snarast lik en »eremit med syner»,
kanske också påminde om »den kristliga läran» — i katekesformat
(jag var ännu smalare den tiden än nu), — eller för en och annan
med fantasi utrustad liknade det lärda ståndet i »dödsdansen». Jag
gick ytterst afrnätt i takt till don Sem Tobs rytmer, såg ner i
marken och stannade hvar gång mitt inre ropade Heureka, hvilket
hände mig oftare än de flästa.
En söndag, då jag just befann mig i ett dylikt stadium och
stirrade ned öfver det pedanteri hos den tidens lärda, som min
skald gisslat i sin »dans», och log emot det med mera djupsinne
än munterhet och tänkte, att det funnits konstiga sällar en gång,
kom där en vindfläkt, som hjulade i väg alldeles tätt framför mig
med en massa visset löf af de grellast brokiga färger och midt i
dem ett stort föremål, som var ännu brokigare. Det där skedde
under ett oväsen, som jag aldrig hört maken till förr eller sedan,
ett prasslande, tjutande, pipande och knakande, så öfverdådigt
muntert och gäckande, att det var som om själfva den galna hösten
skrattade och blåste allt framför sig, och midt i detta ljödo skrik från
ett par människoröster, flickröster. Det brokiga föremålet stannade
ett stycke till höger om mig och visade sig vara en hatt med
band och blommor: med den snabbhet, som utmärker den
praktiska människan, var jag framme hos den i ett par språng och höll
den fast med onödig kraftutveckling, lyfte omsider upp den och
såg efter hvarifrån den kommit.
Det var inte svårt att gissa. Tvärs öfver gräsmattan kommo
två unga fruntimmer, hvaraf den ena var barhufvad och tydligen
hade saktat sitt lopp, när hon såg sin egodel i trygghet; hon gick
långsamt, flämtande och skrattande fram mot mig.
Man behöfde icke ha studerat kastiljanskan för att förstå, hvad
•den kastiljanska artigheten fordrade i ett dylikt, fall — jag gick
med hatten fram emot henne, bugade mig och — sade icke ett
•ord af det jag kunde och borde ha sagt.
Hon var så vacker, att jag var alldeles häpen, bara stod och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
