Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dansen öfver lag, novell af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såg på henne med handen framsträckt. Alldeles skär af
springandet, håret i bågar ned öfver pannan och tydligen nära att lösas
upp helt och hållet, läpparna röda, tänderna lysande hvita, båda
händerna mot mig — och en alldeles betagande pose i tröttheten,
en vårdslös, zigenaraktig ställning, som om hon dansat sig matt och
måste hvila ut ètt tag, men ännu i tankarna helt var med i
musiken och färdig att om ett par ögonblick börja igen. Hon hade
redan tagit fatt i sin hufvudbonad, men jag höll fortfarande i den,
kunde icke förmå mig att släppa den utan det bon-mot, som
världen med rätt väntade af mig.
»Det är er hatt?» frågade jag mycket allvarsamt.
Hon skrattade mig midt i ansiktet. »Jag kan inte bevisa
det», sade hon, »men jag har ett vittne där.» Hon gjorde ett kast
med hufvudet bakåt mot följeslagerskan.
Denna utmaning väckte mig något. —’ »Jag tror er ändå, jag
tror att den klä’r er-», sade jag med en blick på hatten, som skulle
uttrycka en oändlig beundran för detta plagg, lika fult som sådana
alltid äro — och därigenom en ännu större tillbedjan för henne.
Därmed ansåg jag mig tvungen att släppa hatten, och som hennes
sällskap, ett mycket lämpligt vittne, ett ovanligt trovärdigt
fruntimmer, att döma af hennes yttre, just i detsamma hann fram, kunde
jag icke, hur gärna jag ville, säga något mer åt henne, utan
måste nöja mig med en bugning igen och gå vidare, med den
behagliga känsla i ryggen, som infinner sig, när man vet sig
observerad bakifrån och gärna vill göra sitt bästa intryck. Den stackars
Rab don Sem Tob blef kvar på platsen, åtminstone såg jag inte
till honom vidare, der jag vek af på närmaste stig för att kunna speja
efter min nya bekantskap och fann hela mitt själslif upptaget af
planer att följa efter henne på passande otvunget sätt och se hvart
hon tog vägen.
Hon gick fram mot slottet, möjligen för att se det — ack,
äfven de bästa af oss kunna ha fel! — möjligen också för att
smyga sig in ostörd i något rum där och ordna sitt hår, försvann
i alla fall i porten där.
Jag hade nu att välja mellan två saker, uppehålla mig
utanför slottet och vänta, tills hon skulle komma ut, hvilket dels kunde
dröja länge, dels tog sig tafatt ut att bli ertappad på, eller följa
efter henne in, hvilket var min rättighet som välklädd och
väl-fräjdad person. Det sista förslaget tilltalade mig genom- sin käcka
djärfhet och borde äfven göra ett fördelaktigt intryck på henne,
föreföll det mig. Väl där inne, kunde jag så vid ett lämpligt
tillfälle slå mig i språk med henne, lämna historiska eller estetiska
upplysningar öfver något föremål, som ådragit sig hennes
uppmärksamhet, blända genom lärdomen och tjusa genom den eleganta
formen af mitt föredrag, få anledning att presentera mig, kort
sagdt, där var mycket att vinna. Endast en sak talade mot det,
■det förfärande i att gå och se på detta slott som en banal turist,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
