Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dansen öfver lag, novell af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
Och med återvunnet lätt humör gick jag nedför trappan, såg
mina båda fruntimmer på afstånd i parken och följde efter.
Där blåste det nu på det mäst uppsluppna sätt, allting jagade
efter hvarann och rök samman och stod på hufvudet och skrattade
och lyste, själfva svanorna i dammen glömde sin hållning och
trum-petade ur burriga halsar, drifna fram af vinden utan den ringaste
respekt, skatorna fladdrade som flarn, spilkråkorna skreko, till och
med en stackars spräcklig marmor-Acteon stod med den vildaste
hunden i famn och skrattade honom midt i ansiktet. Jag bars
fram, ibland öfver gräsmattor, ibland tvärs öfver vägarna, blind af
sol, visste att ett stycke framför mig mina båda fruntimmer foro på
samma sätt. ’Vid en korsväg mötte jag »juden från Carrion» och
tog honom med mig — det föreföll mig, att jag var midt inne i
hans dans.
Vi slutet af parken blåste, efter hvad jag tror, ett
strumpeband af min dam, men jag sökte ej taga upp det, ansåg mig ha
gjort nog i den riktningen för en dag och föraktade att upprepa
mig själf — där gingo de båda upp mot ett hus strax på andra
sidan landsvägen. Alltså var det där, hon bodde, alltså visste jag
nu allt hvad jag gärna kunde nå att veta första dagen; jag
stannade, vände mina rockfickor rätt igen och såg på huset.
Det var den tokigaste byggnad, jag träffat på, hade en form
som en hybrid af skrifschatull och soppterrin från Marieberg, med
de underligaste utväxter, gröna smårutiga fönster, rödt vildvin som
bachantkransar, luckor som slängde, dörren som slängde, ett det
bredaste grin emot mig i solskenet. Det lofvade de sällsammaste
historier; jag kunde icke begära bättre scen för fortsättningen af
ett äfventyr, som börjat så förträffligt. Jag kunde emellertid icke
stanna där länge och gick därför snart nog, tog Rab don Sem Tob
med mig och sökte intressera honom för det jag råkat in i, men
det ville icke gå, han vek undan som eremitens syn och visade
sig ohandterligare, än det passade sig för hans medier och ställning.
Under de närmaste dagarna var mitt lif tämligen uppslitet.
Jag måste ha min afhandling färdig, måste det ovilkorligen och
drefs på samma gång ut i parken att speja efter ett nytt möte.
Der gick jag vaggande i snabb takt mellan fjortonde århundradet
och framtiden, yr i hufvudet, munnen full af spanska eder, hjärnan
upptagen af idel fåfänglighet, öronen surrande af löfvens prassel
det blåste jämt — ögonen spejande åt alla håll —
jag’försäkrar, att det fans stunder, då jag tyckte mig se spanska flugor i
luften.
Efter ett par dagar fann jag på de båda igen, ögonblicket
visade sig lämpligt för en presentation och ett helt kort, tämligen
intresselöst samtal. Samma eftermiddag stängde jag in don Sem
Tob i ett skåp, jag hade; han ville inte lämna mig någon ro.
Mötet upprepades dagen därpå, vi började på att bli bekanta och
hade rätt trefligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
