Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dansen öfver lag, novell af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3i
Hon hette Teresa — hvilket egendomligt sammanträffande^
att namnet just var spanskt? — hennes kamrat hette något annat,
men det angår ju ingen människa, hvad hon hette. Hon var
tråkig, hade ingen finkänslighet, förstod inte, att naturen ämnat
henne till något helt annat än att gå och grumla lifvet för mig,
fick aldrig ens snufva, så att hon kunnat hålla sig hemma för
den skull.
Men Teresa, hon! Ah hon var alldeles öfverdådig! Jag har
visst redan talat om, att hon hade röda läppar, hvilket icke
frapperar mig som så ovanligt nu, som det gjorde då, att hon hade
ögon och — och så vidare. Men det bästa af allt var, att hon
hade ett alldeles lössläppt skratt, som ändå icke bullrade, så att
man kände sig hågad att locka fram det, ett skratt, som passade
alldeles förträffligt till den brokiga, soliga, förtvifladt muntra hösten
omkring oss, och dessemellan små stunder af trängtan, af vemod,
nästan af drömmar mot något — vete tusan hvad! Det var tydligt,
att hon hade denna dragning mot idealet, som utmärker alla högre
naturer, och exempelvis kommit mig att med så mycken framgång
syssla med min gradualafhandling, hon längtade efter idealet för
att få ett par fjädrar ur vingen på det och sätta i sin hatt — det
var någonting fågelaktigt med henne själf, med hennes väsen.
Det fins, eller, rättare sagdt, det fins inte, ett slags mycket
beryktade fjäderfän, som kallas paradisfåglar och utmärka sig för
att de inga fötter ha, äro skapade så, för att de ständigt skola flyga
och visa sina vackra drägter, — något liknande var hon, och
hennes fötter . . . ! Hon längtade efter att få visa sig för en hop af
beundrare, tyckte jag mig förstå, att bäras upp i dyrkan. Hon
hade sångröst och antog sig vara född att hålla vid lif de känslor,
som utgöra den bättre delen af en’ parketpublik. och hvilka, klädda
i kikare och handskar, med mycket respektabel ihärdighet utföra
det konststycket att icke ta en operalibretto från den komiska
sidan. Hade själf något slags privatföreställning i görningen i det
lustiga huset, där hon var inackorderad, tillsammans med en krets
af bekanta, och talade ofta därom, ungefär lika ofta, som jag talade
om »juden från Carrion».
En dag träflade jag henne ensam, hennes vän hade en tant,
som rest ut hit bara för att träffa henne, och därför genast blef
föremål för min tysta förvåning och tacksamhet. Hur glad jag
var den dagen, det skulle ingen tro, som är uppfödd i dessa slappa
tiders apati.
Där gick jag med henne i det härligaste solsken öfver mattor
af gula löf och sand, som såg violett ut, och, bäst som det var,
kilade allt det där om våra fötter för vinden, och vi skrattade
och pratade galenskaper och sågo på hvarann i beundran öfver
att vi voro så vackra, — det vill säga, det var mäst jag som såg.
Jag talade naturligtvis ibland om mitt fack, ty man bör blanda in
något solidt äfven i det lättaste, om konung »Alfons den vise» som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
