Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dansen öfver lag, novell af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3?
var så klok, att han kunde göra guld, och dog utfattig, om
markisen af Villena, som skref en hel bok om konsten att skära för
mat — det imponerade betydligt på henne, som naturligt var.
Hon sjöng bitar ur »Trubaduren», i tankarna, alldeles tyst —
det var den bästa musik jag någonsin hört’. Omsider satte hon
sig ned på ett säte under några träd, och jag fann det vara skäl
att nalkas det erotiska fältet, helt törsigtigt och glädtigt först, ty
man bör ju icke genast skrämma med lidelse.
»När Rab don Sem Tob skref eremitens syn», sade jag med
anknytning till det föregående, »var han fyratiosju år, annars tror
jag häller inte, att han skulle ha brytt sig om att göra det, inte
sannt ?»
Nej, det trodde hon icke häller, och hon ville icke ge två
och femtio för eremiters synförmåga.
»Och egendomligt är», tilläde jag, »att strax efteråt förälskade
han sig i en moriska, som han bara såg armen af genom
balkonggallret», — det var fri fantasi af mig den historien för öfrigt.
»Nej», sade hon intresseradt, »hur gick det?»
Jag tog genast på mig den min af högtidlig naturpräst, som
faller sig så nära för oss modärna, när vi komma in på det
erotiska området.
»Det gick, som det brukar gå. Han upptäckte, att han varit
•dum, att det enda, som är värdt att lefva för, det är kärleken!»
Hon var paradisfågel genast, sväfvade högt i det blå. Jag
fortsatte med en stämma som bar på hela haf af djup:
»Det är den gamla sanningen, som var lika sann på
14-hundratalet som nu. Hvad är allt det andra, hvad är rykte, ära,
makt? Allt det blir pedanteri, dumheter, det enda som inte är
dumheter, det enda som håller sig evigt äkta, aldrig blir löjligt,
aldrig öfverdrifvet i sin yttring, aldrig schablonmessigt, aldrig inlärdt,
det är den äkta kärleken!» Här hade jag redan aflägsnat mig
från den lätta ton, jag börjat med och ämnat bibehålla vid denna
första antydan, men hvad skulle jag göra? Inte häller jag var
mer än människa? Förrästen skrämdes hon icke, var med i allt,
högt uppe i det blå, med allvarliga ögon och hela sin
paradisfågel-prakt om sig, förstod, att det kanske var bara detta, hon längtat
efter. Jag fortsatte:
»Den äkta kärleken, som besegrar allt, som föds vid första
syn i det som ser ut som en tillfällighet» — det var en antydan
om hennes hatt, som inledt vår bekantskap — »men som är
naturens eviga lag, ty naturen, den, den har förakt för allt annat,
endast kärleken är stor och sublim nog för den . . .» .
Jag vet ännu icke, hvad jag skall tro om det som inträffade.
Med ens, alldeles oförberedt kom det en vindfläkt, ja fläkt är
förrästen inte ordet, en alldeles fullvuxen, bredaxlad blåst, som tog
fatt i allting omkring oss och ruskade det, som om det velat skaka
sönder det, och rätt ned på mitt hufvud föll en stor hästkastanje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
