Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dansen öfver lag, novell af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
hon dyster. »Kan doktorn tänka sig», klagade hon, »en gång hade
jag henne bortackorderad, medan jag for till Bie, och då lärde de
henne svordomar, så att jag måste ta lifvet af henne. — Men
sedan har jag bara haft glädje af henne», tilläde hon fömöjdt.
Ögonblicket därpå var hennes ansikte idel sorg igen, men icke
någon bitter sådan, en oljig, fet och slö sorg, som föreföll att vara
mycket närande. »Kakadorä», gnällde hon med hufvudet på sned
och under egendomliga strupljud, som skulle härma denna persons
egna tonfall, »kakadora hade jag i tretton år. Hon var så klok, hon
visste, när det var söndag. Hon hade en messingsbur och gnagde
sista året jämnt på den, och en morgon låg hon så här, med
tofsen i vattenkoppen, död, hon hade blifvit förgiftad, och jag
frågar, om det icke är nedrigt att förfalska messingen på det viset;»
»Jo», sade jag, »det är bland det mest upprörande jag hört»,
och för att få henne bort från sorgliga minnen, fäste jag hennes
uppmärksamhet på de andra mindre kreaturen. »Ni tyckes allra
mäst ha haft tropiska fåglar», antydde jag.
»Ja», sade hon, »dem tycker jag bäst om, de ha något så
förnämt, det märks att de inte är från bondlandet. Och när jag
sitter här, fångna stackare, ty min man är bunden af sin tjänst,
och förrästen blir jag sjösjuk redan på Mälaren, så är det så roligt
att 5e på dem och tänka på hvad de ha sett. Den röda och
och svarta däruppe till höger om Petter är en fujefink frän
Filippinerna, där det fins stora ormar i trä’na och tigrar under, och
folket bor i pagoder.» »En fujefink», skrek jag, »hvad jag är glad
att få se den. Den ser eget nog inte stolt ut alls. Hvad mig
beträffar, ha exotiska fåglar upptagit mina tankar allt sedan
barndomens tidigaste år, då jag fick en lergök, och jag kan tryggt säga,
att få ha studerat dem mera än jag. Hvem är det bakom honom?»
Hon var förtjust att ha råkat pä. en människa, som förstod
henne. »Ah den!» sade hon, »det är en eldögonfågel från
Brasilien, den hette Kristoffer och var så tam. Han kunde nästan
tala, satt mäst på golfvet så här och hoppade upp och ner och
sade k’itt, k’itt, aldrig något annat.»
Här gaf hon sig till min obeskrifliga häpnad till att glida ned
pä golfvet och hoppa som eldögonfägeln och vända på hufvudet.
Dä slog jag mig lös helt och hållet och störtade mig
handlöst in i en vild fantasi om tropiska fåglar, hittade på namn,
vanor och anekdoter, som kunde hä satt lif i tolf
vetenskapsakademier, ordade om snabeltrastar, lyrhyenor, karbunkelfinkar,
honungs-lemlar, kom henne att känna sig lyckligare än på sin brölloppsdag.
I synnerhet det sista namnet fångade hennes uppmärksamhet, och
jag fick beskrifva fågeln noga, under en obehaglig rädsla, ty jag hade
för mig, att det skulle finnas ett fyrfota djur, som hette lemmel —
men det tycktes hon icke ha hört talas om. Min beskrifning
slog an på henne, och hon bad om ett exemplar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
