Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dansen öfver lag, novell af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det blir svårt», sade jag, »ty den låter inte fånga sig; dör
alltid fjorton dagar förut.»
»Men jag menar icke heller lefvande, jag vill aldrig ha dem
så mer, de bullra och göra en nervös, och man fäster sig vid dem,
och de dö. Nej, jag tycker, att uppstoppade fåglar äro så oändligt
att föredra, de äro så söta, och man känner dem sä väl och sitter
och tänker pä hvad de varit med om allt.» Och härmed tog hon
en frän bordet och kysste den på näbben tag pä tag, som om
hon varit maka till den, hela tiden med en slö drömmande blick,
vid nog att rymma en hel vändkrets.
Jag häpnade mot min vilja och blef tankfull af att se pä
henne, hon tycktes mig rent af imposant, den feta frun med sina
exotiska, uppstoppade, arsenikhaltiga älsklingar, en symbol på
en hel stor sida af vårt nationella själslif. Men jag var ju där för
att tjusa henne, — jag tog i igen.
Hej, det gick undan! Jag gaf henne schock på schock med
mina skildringar, och inför de härligheter jag målade upp, bleknade
hennes egna, jag kunde se, att hon blef märkbart kallare för dem
allihop, till och med för Kristoffer! Det gjorde mig ondt, men
jag kunde ju inte hjälpa det.
Och vinden pep utanför och slungade löda löf mot fönstret,
och den feta fruns kinder lyste som bengaliska eldar, hela rummet
lyssnade, jag är fullt säker om att Crescentia vände sitt listiga
hufvud och skulle inte ha blifvit förvånad, om den gröna
kakelugnen slagit upp luckorna — det blef verkligen en smula hett
därinne. Genom en slug vändning kom jag frän fågelsång in på
musik, märkte att hon hade pä läppen den inbjudning jag väntade
på, jublade inom mig vid tanken på Teresa och lyssnade om hon
var i rummet bredvid.
Då gick dörren upp, och in kom min vän från slottet,
vaktmästaren, kom rakt fram • på sitt gemena sätt och plirade mot
dagern som en mal.
Borde jag inte ha tänkt mig just detta, hade jag inte genast
känt pä mig, att den karlen var skapad till att förderfva oskyldig
lycka och glädje — i detta ögonblick kunde jag ha önskat honom
hvilket öde som hälst, — att vara min tredje opponent till och
med och bli krossad med »dödsdansen»!
Men jag behärskade mig naturligtvis, stod upp och genomgick
presentationsceremonien. »Min man», sade hon. — Naturligtvis
skulle just det vara hennes man! Jag grep hans hand med
öfver-strömmande hjärtlighet, visade att jag åtminstone stod öfver groll,
kunde knappt bära min förtjusning att göra en sådan mans
närmare bekantskap, jag höll hans eländiga fingrar i mina och ville
icke släppa, för att ha något band pä honom. »Mycket förtjust»,
sade jag, »mycket förtjust! Här ha vi talat om edra döda
älsklingar. Jag vet ingenting som går upp mot fåglar — vet ni?»
Han stod där alldeles förfärad med samma min, som när jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
