Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Emil Kléens nya dikter, anmälda af Manon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
vergifver sitt altare för att räcka handen åt Hators präst. Alla,
som icke naglat sitt kött vid korsets stam, samla sig tiil lek och
glam kring det röda bålet, som är tändt där inne, där skogen är
tystast. Raggig och mörk midt i eldskenet står skogarnas evige
gud, stödd mot en mossig fura och slungar hån- och harmfulla
blickar och ord mot lefnadströtthetens gud och hans symbol, som
lyfter sig öfver byn ute på slätten. — Här kunde måhända en
anmärkning göras. Jag skulle önskat att något mera blifvit gjordt
af panfesten, och möjligen att guden hållit inne med sin diatrib
(som ju godt kunde utgjort en själfständig dikt). Jag tycker gamle
Pan icke borde bekymra sig alls om »bleke Krist», långt mindre
bryta ut i ord emot honom. Jag föreställer mig honom tyst och
segerleende taga sin rätt, lifvets rätt trots alla gudar i världen,
•och det är snarare ett bevis på svaghet än på styrka hos honom,
om han tager till ord.
Hela afdelningen »Idyll» är diktad om hjärtats och naturens
maj, då två unga människor draga ut emot »Eros’ och
ungdomens» land, med en »ton af längtan och rödt begär» klingande
genom nervernas luta. Kärlekslyriken bäres här ofta af en kraft,
som endast står den borne diktaren till buds. Jag nämner ingen
af de tolf dikterna i denna grupp särskildt, — de ha alla samma
rätt att bli lästa, beundrade och älskade af unga hjärtan.
I detta sammanhang vill jag äfven nämna den trotsigt muntra
och otrogna dikten »Ave atque vale», som är en af samlingens
pärlor, och icke står långt under Oscar Levertins beundransvärda
kärleksdikter.
I »Åldrade bilder» har skalden spännt en ny sträng på sin
lyra, och den musik han lockar därur skall säkert förvärfva
honom vänner äfven bland dem, som skrämts af lidelsen och
färgglöden i hans erotiska dikter. Läs »Såningsmannen»! Det hvilar
en solljus ro öfver dessa strofer, som tyckas gripna omedelbart
•ur slättens stora stämning:
Öfver åkern såningsmannen skrider,
kornet strör han ut med solbrynt hand,
marken ångar varmt i vårens tider,
längst i fjärran blänker hafvets rand,
vårens tystnad vidt kring slätten hvilar,
hvit i solen står en kyrkas spir
och ur häckarne af kala pilar
lyser det af hängens silfverskir.
Såningsmannen vandrar öfver fälten
ödets, stilla, målmedvetna gång,
för hans ögon skimra åkerbälten
soligt ljusa under lärkors sång —
soligt ljusa, vida fält som bida
lifvets rika sådd på ondt och godt,
men med molnens snabba skuggor glida
mänskoöden öfver teg, han sått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
