Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Vildhafre, prosabitar af Albert Eriksson - Under ett paraply
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
Börjar ni nu igen, sade hon ocli gjorde min af att
släppa lians arm.
Nej, sade han och höll henne fast. Jag bara
fortsätter. Ah vet ni, jag skulle kunna förstöra hela min vackra
park bara för de där två ögonens skull. Hvartenda dugg
af blad och blom, tills hvarje buske, plundrad tom, med
nakna grenar stuckè af liksom èn ruskprick mot ett haf af
böljor, röda, hvita, gula. När så jag bringat er min skatt
skulle jag lyfta pa min hatt och tala engelska en smula.
Blif inte ängslig! — blott en bit ur gamle Skaksperes
ord-språksgrufva — Sweets to the sweet — Ljuft åt den ljufva.
Ni är alldeles odräglig, och så tror jag ni talar’på
värs till. Vore det inte för rosornas skull, ginge jag tvärt
min väg; så mycket så ni vet det.
Ja, sade han. Men om ni sen ej kunde gå för
rosorna, jag strött på marken, — hvad gjorde det, i himlens
namn, ifall jag toge er i famn och bure er igenom parken?
Jag satte ned er i en vrå af någon undangömd berså, där
bordet skulle färdigt stå med glas etc. för två. — Ni är väl
inte godtemplare, fröken? — Gudskelof. För det vore
verkligen det dummaste ni kunde bli.
Är det då inte mycket förnuftigt att bli det?
Jo, förnuftigt, — och dumt som allt förnuftigt! Det
är omanligt af männen och okvinnligt af kvinnorna. Och
det är så gränslöst banalt.
Nej, som jag ville ha det, — ett vinfat skulle rullas
in, jag skulle låta svickan springa och tappa upp en
kara-fin rödgnistrande och eldigt vin, — du gud! hur skulle
vi ej klinga för allt hvad älskligt lifvet ger: för solsken,
rosor — och för er!
Gud hvad jag skall ha/ er att sticka er, när vi
kommer så långt, sade hon.
Gud hvad jag skall låta er dansa på rosor, när vi
kommer så långt, sade han.
Nå!? sade hon.
Nå?! sade han.
Har ni inte mer att säga nu, sade hon.
Så tappa vi opp en karafin till när vi tömt den första,
sade han. Och om jag tanklöst stucke svickan ej i sitt
tapphål, men i fickan, och allt mitt röda vin rann ut, så
skulle, när det runnit slut, jag vända fatet upp och ner
och hemta upp dess sista tår och tömma äfven den för ér.
Min älskade — hvad vill du mer? — _________ ___ __ ___ — ____
Men “härvid inträffade det“ att flickan sprang ifrån
honom och lät honom gå ensam till sin park. I fjorton
dagar gick han där och suckade “ach du liebe“ . ‘. och
smakade hvarken vatten eller vin. På den femtonde
da
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
