Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Från opera och konsertsal, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOI
revidering, därvid hennes oförtröttade ärliga arbete kommit
till lysande heder. Hon har fått bugt både med röst och
gestalt, uppfattningen har vunnit i helgjutenhet, utan att
inkräkta på detaljernas rikedom, af hvilka åtskilliga såsom
oväsentliga och störande utbytts mot andra, mer slutande
sig till totalbilden. Frestande skulle vara att belysa detta
med exempel ur sångerskans Carmen och Leonora, men
tid och utrymme lägga hinder däremot. Görande fullt
rättvisa åt denna i mycket utmärkta, alltid bedårande vackra
Carmen (rara avis på så många operascener!), hemställa vi
dock, om ej 4:de akten borde tagas mera lugnt i de första
momenten särdeles. Carmens fjärilsnatur är så oförmögen
att fatta en så konstant lidelse som Josés att hon bör
bemöta den med all den lugna nonchalance som det
obegripliga, som man ej bryr sig om att fatta, för med sig.
Kompositören har tydligen också afsett detta, ej minst som
kontrastverkan mot Josés eldigt bedjande, upprörda melodier.
Hvilken is glänser ej i denna hennes kalla fras: “Hvad vill du
väl med en kvinna, som ej mer kan älska dig“ o. s. v. Hvilken
lugn köld i detta “Hvad du fordrar är förgäfves“! Och
det är snarare kyligt trots än uppeggadt raseri i den
sy-perba frasen: “Fri är jag född, fri vill jag dö också“, en
värdig panegyrik öfver Carmens mest älskade klenod, den
hon-sätter öfver både José och Escamillo och alla sina
föregående älskare, nämligen: Friheten.
En oriktig detalj anse vi vara fru Lindens sätt att
leende mot publiken, kokett vaggande utefter rampen säga
sitt: “Jag dig ej älskar mer". Detta moment gjorde
Pau-line Lucca utmärkt. Likgiltigt betraktande den stackars
f. d. älskaren, med en lätt axelryckning, lätt framkastadt, som
borde det äfven för honom vara icke en dödsdom utan
som för henne det naturligaste i världen. “Vi ha ju
älskat hwarann, men hvem kan stå ut och älska en och samma
i evighet, då världen är full med vackra karlar! Ar det
förvånande, kors hvilken dumbom!"
Den af fru Linden gjorda stegringen i effekten efter
Allegro giocoso (inifrån Cirkus) skulle göra större verkan,
om hon kastat sig varsammare in i leken och börjat akten
mera piano. Nu kan hon ej hjälpa att vissa upprepningar
af ett och samma i gest och mimik måste ega rum. En
sådan stegvis gradation är ett af en konstnärs yppersta
medel och till hr Morellos ära bör nämnas, att han tycks
ganska förfaren däruti, om ock bristande herravälde öfver
röst och kropp hindrar effektens fulla potens. Slutscenen
gjordes af bägge med nervspännande kläm, det var både nytt
och godt, egenskaper som ej alltid äro tvillingar.
Regien i Carmen, som just aldrig varit briljant, är det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
