Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Från opera och konsertsal, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
ej heller nu, trots balettinlägget i sista akten, hvars
verkan tillspillogifves genom scenens litenhet. Första akten
går nästan sämst och folklifvet där är en sannskyldig
operakarrikatyr, stelt, torftigt, enformigt. Pojkköron är
beräknad för pojkröster, hvilkas egendomliga sträfva klang
påräknats af Bizet. Här ha pojkarne alltid varit flickor —
när de ej varit pojkmammor, förstås. Deras sång är som
ett stilla bräkande, utan rutsch, utan kläm.
Fröken Karlsohn har aldrig passat för kärliga
älska-rinnnor, som gå och pussa gardister midt på torget, men
hennes klara, kalla röst och samvetsgranna sång är dock
allt idett nöje att höra. Man börjar på att ej bli så bortskämd
med någotdera.
Hr C. Lej dström är en .ung elev, som ej bibragts
någon uppfattning af Escamillo, som han bemödar sig sjunga
så sött, släpigt och sentimentalt (!) som möjligt med en röst,
hvars alltför ljusa timbrering gör saken än mer omöjlig,
fårafrom och ledsam. Spelet utmärker sig för försök till
salongsvana, mera lämpliga för konstälskande
grosshandlares våningar än för Lillas Bastias vindrufskransa.de
värds-hus, där manzanillan porlar, seguidillan tonar, kastagnetter
knäppas af bruna tärnor med eld i blod och kvicksilfver
i båg.
Däremot är hr Johansson, förr en värderad toreador
nu en än mer utmärkt röfvarhöfding, väl assisterad af de
sina: fröknar Lindegren, Frödin m. fl.
Nödvändigheten för Stockholm att få se Jules
Masse-nets “Manon“ lär, rakt på sak, kunna anses långt mindre
än för k. operan att uppvakta sitt förnämsta maskulina
stöd med en ny — kanske sista? — triumfrol. Att
oupphörligt nöta Romeo och Fernando och Fernando och Romeo
gick i längden icke an. Som den 16-årige hjälten i
Mas-senets opera behagade det hr Ödmann att än en gång
förtjusa sina trogna — och äfven förvåna. Måhända var det
hr Fredriksons dödsförakt förra året, måhända ej, men
alltnog! hr Odmann följde exemplet och offrade sina
mustascher pa konstens altare, sin apparition till ej ringa
förfång men till stor fördel för ofvannämnda 16-årings. Det
är dock ej blott den vackra illuderande apparitionen utan
det är hela partiet, lyriskt som dramatiskt, hvarför hr Ö.
har rätt att blifva på det artigaste komplimenterad. Just
helhetsintrycket har hr Ö. lyckats få fram på ett
tillvinnande, präktigt och nobelt sätt, inför hvilket man gärna
tystnar med en eller annan liten detalj kritik, såsom af vissa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
