Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Från opera och konsertsal, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 04
aristokratisk roué var lian svår. Lescaut i sin tråkighet
behöfver mer auktoritet än unge hr Lej dström kan ge
honom, särdeles, de nästan häpnadsväckande förolyckade
solosaker, han har att sjunga, af hvilka ingen är värre än
spel-salongsarian, ett oting, som musikalisk anständighet borde
ha tvingat herrar Burén och Henneberg att, högt rodnande,
utradera.
Federationen hade uppenbarligen tillsatt representanter
för styckets trenne lättfärdiga unga damer och resultatet
bl ef högst uppbyggligt. Särskildt fru Rundberg-Almati,
kurtiserad af en 17-årig flicka, klädd till karl, var ett ämne
för en Rubens pensel, jag menar under förbehåll af mer
Rubenska toiletter. Men toiletterna hade ock federationen
utsett. (Hvilket var väl, för resten).
Emellertid var denna désopilanta dame-trio stundom
väl att ha till hands för sinnets muntrande. Ty både text
och musik äro stundom långa sträckor dödande tråkiga.
Prof. Hanslick i Wien anser Manon mer lyckad än
Massenets verk för Stora operan, de tre kolosserna “Roi
de Lahore“, “Herodias“, “Cid“. Vi tycka det kan komma
på ett ut. I bägge fallen är det ju samma brist pa
konstnärsindividualitet, samma felande egendomlighet,
samma hopplösa famlande -efter jaget. De stora operorna
med sin blandning Meyerbeer—Berlioz—Wagner tyckas
oss nästan mer konstnärligt acceptabla, då ju i alla tider
den s. k. stora operastilen varit det mest konventionella
af allt konventionell i operaväg. Ett åhörande af “Cid“
(särdeles med bröderna de Reszke eller Lucca) har
alltid på oss verkat mindre störande och splittradt än af
hans s. k. komiska operor, inom hvilken sfer i allmänhet
kompilator-komponister lätt bryta halsen af sig, de må
ega aldrig så stor färdighet och yrkesskicklighet. Så
t. ex. själfva Halevy, hvars stora operor “La Juive“,
“La reine du Cypre“ än låta höra sig, men hvars komiska
operor — de allra flesta — göra slät effekt, som man här
i Stockholm såg vid det öfverilade upptagandet af
“Andorras dal“, som flux dog.
Listan på de kompositörer som äro faddrar att ej säga
fäder till Manon är förbåldt lång, alltifrån Lecocq i första
akten till Meyerbeer mot slutet. De gamla gubbarne Lully,
Rameau, Monsigny från förra seklet ha ej minst blifvit
ihågkomna, det fins utmärkta plagiat af dem, satta både till
sång och dans och orkestersoli. Men lika bra saker i den
vägen förfärdigas öfverallt i Paris — Ambroise Thomas,
Charles Gounod, Deffés, Joncières, Guiraud, Monpou, Adrien,
Boieldieu — alla ha de levererat deliciösa saker i denna
bianche, där f. n. Camille Saint-Saens är den förnämsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
