Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Slutreplik till hr Molander, af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
Och i sin naiva distraktion märker han icke, att han
därmed också säger dem af sina vänner och bekanta, hvilka
dittills hade åtnöjt sig med att beteckna hans recension
som en smaklöshet eller så kallad groda — att han midt
i ansiktet säger dem och oss alla, att den recensionen i
själf va verket var en frukt af den besynnerligaste publicistiska
moral.
Ty hr Molander blottar ju här sitt spel och ger i
förtjusande oskuld sitt erkännande af hvad de flesta ibland
oss redan visste: att hans mörkröda indignation öfver mitt
ämne var direkt hycklad; att den värdering af kyskheten i ett
literärt arbete, som han hade lagt till grund för sin
Afton-bladsartikel, var anlagd för tillfälligt bruk; att han alltså
företog sitt angrepp mot mig med stöd af ett etiskt kraf,
som för Aftonbladet är heligt, men som hr Molander
populärt taladt ger fan; och att alltså det kort, som var
artikelns förnämsta trumf och enda grunden till det
uppseende den väckte, var falskt!
Det var på detta jag väntade: och det var endast min
absoluta visshet i denna punkt, som kunde förmå mig att
till själfförsvar — icke för mitt nöje — taga hr Molander
vid nacken och hålla honom fast, tills denna bekännelse
rann ur honom och han därvid blef hängande slak i
luften som den tomma blåsa han är.
Och härmed är denna polemik, som alltså i motsats
till de flesta dylika icke blef resultatlös, från min sida
af-slutad.
Stockholm den 15 febr. 1896.
Hjalmar Söderberg.
händer det dem någonsin att de bli upptäckta och få dåligt rykte.
Synden har i dessa böcker idel agremanger och inga ledsamma sviter. Denna
moral tillfredsställer icke mig, därtill är den för optimistisk; men hr
Molander tillfredsställer den. Hr M. fordrar af ett literärt konstverk: humor,
satir, indignation, medlidande. Af humor i den djupa mening, vi
germaner önska lägga i detta ord, har Nansen föga. Satir och indignation
förekomma sparsamt och äro så alltid riktade icke mot osedligheten utan mot
sedligheten. Medlidandet är obehöfligt och saknar lämpligt föremål, då
hans figurer aldrig komma i klister. — I föraktet för literär kyskhet går
Nansen längre än någon af mig känd och nu lefvande svensk författare.
Som stilist liar han mycken charme, ja mera än charme; ty hans stil
ärat en enkel och marmorhård klassicitet, som åt dessa små böcker kommer
att bereda eri lång, om också icke lysande framtid. De höra icke, som hr
Molander synas tro, till min favoritlektyr; därtill utgöra de ett väl lätt
andligt bagage.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
