Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I5°
Det var egentligen endast två omständigheter, som
gjorde en Tn^y-representation på Södra teatern icke blott
uthärdlig, utan äfven i viss mån behaglig att bevista. Den
ena omständigheten var de behagliga sensationer, som
framkallades af åskådandet af fröken Wolters fördelaktiga yttre
personlighet, isynnerhet sådan den framträdde i tredje aktens
drägt. Jag har redan förut (i häft. 13—14 för 1895) på
tal om sommarteatrarna antydt min uppfattning om den
betydelse man bör tillmäta den kvinliga skönheten vid
omnämnandet af en teaterrepresentation. En recensent i en
af våra allvarligaste tidningar ansåg sig i sin recension böra
beskrifva fröken W:s figur som Junoartad. Enligt min
okulära uppfattning samt språkvetenskapliga och
skulpturala föreställningar, förefaller mig emellertid det uttrycket
mindre väl val dt och epitetet Venusartad mer på sin plats.
Som skådespelerska åter syntes fröken W. befinna sig
i en lycklig, från all oro absolut befriande omedvetenhet om
att för dramatisk konst förutsättes något annat och för
mer än talangen att röra sig ogeneradt på en scen.
Den andra omständigheten var hr Erland Wagners
Sveingali. Eljest som jeune premier och älskare tämligen
fadd och banal uppenbarade han sig nu helt plötsligt som
en god karaktärsskådespelare. Jag misstänker att Södra
teatern i följd af sin i allmänhet föråldrade och ensidiga
repertoar har på sitt samvete rätt många synder i afseende
på utvecklingen af ungdomens anlag.
Bland de öfriga uppträdande visade hr Engelbrecht som
oftast en rutin och habilitet, som borde göra honom långt
framför många andra berättigad till fast anställning vid
hvilken som helst härvarande dramatisk scen. Herr
Lam-bert var betydligt misslyckad i sin roll: intetsägande och
slö. När jag denna gång såg honom, kunde jag så väl
fatta Gröteborgskritikens förtviflan och förargelse öfver
di-rektörsparet Lundgrens outtröttlighet att gång på
gång-skicka fram honom som älskare. Jag begär visserligen
icke, att han skulle konstnärligt och intellektuelt
entusiasmeras och ryckas med af sin motspelerska, men som
ung man borde han ha känt sig betydligt piggare och
mottagligare för behaget att spela mot en i viss mening
så attraherande moitiée.
Om “G-engångare“ skall jag ej yttra mig mer än för
att konstatera, att stycket fortfarande gör en gripande
verkan, att konstnärligheten af Lindbergs Osvald väl
bibehåller sig samt att fru Dorschs fru Alving är berömvärd
och fri från manér.
Det finnes emellertid särskildt ett program på Dramatiska
teatern, som man å propos direktörsmandatets förnyande icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
