- Project Runeberg -  Nordisk revy för litteratur och konst, politik och sociala ämnen / Årg. 2. 1896 /
175

(1895-1899) With: Erik Thyselius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Svunnen lycka, af Anna Törnström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i75

som läto de gamla förblekna, för dig kunde väl afskedets
smärta vara sargande som för mig, men efterdyningarna
blefvo svagare som vågsvallet inne i viken efter stormen,
då däremot hos mig smärtevågorna sedan gingo högre och
och högre, likt vågorna på hafvet efter stormiga dagar.

Och så vi kvinnor, vi lida alltid mera, tror jag. Gud,
hvad vi kunna lida! Ni män dränka oftast sorgen i
bägaren, i sinnesruset, men vi, vi gå och omhulda sorgen!
Vi bädda så mjukt omkring den, att den trifves så godt
— den har ju fått ett hem, hvarför skulle den då brådska
med att lemna oss — Och den gör sig ej häller brådt,
den suger och suger droppe efter droppe af rödt
hjärteblod, tills det blir så litet kvar, att det aldrig åter kan bli
tillräckligt däraf i ådrorna: kommer lifsglädjen sedan någon
gång, måste den lefva på half ranson, eller flyr åter, rädd
för att råka ut på svältkur.

Jag har ibland funderat öfver, hvad orsaken egentligen
var, att vi sedan aldrig träffats, att vårt lif kommit att
flyta hvart för sig, utan att förenas, som väl dock varit
det naturligaste, ty nog trifdes vi godt tillsammans, du och
jag, och visst hade lifvet blifvit rikare för oss bägge om
vi vandrat det samman; ja, hvad var det väl, om ej det
grymma, nyckfulla lifvet själft, som älskar att tända
flammor för att sedan hänsynslöst, brutalt släcka ut den
värmande elden och endast låta rykande bränder ligga kvar,
— hvad var det väl, som sårade oss, om ej bagateller,
sandkorn, som flögo i ögonen och läto oss se skeft.

Bref — hårda, svarta bokstäfver på hvita blad — aldrig,
aldrig ser jag er, utan att hjärtat krampaktigt dragés
tillsammans, allt sedan den gång, jag fick i min hand de rader,
som skilde oss åt för alltid.

Att säga något i bref är mera riskabelt än man
någonsin reflekterar öfver, där stå orden så rakt på saken,
inga nyanser äro synliga, ty bref äro i allmänhet i vår
rastlösa tid hastverk, och det vill en ovanligt öfvad, känslig
stil till för att få fram mer än hufvudsaken; när man talar,
kunna visserligen orden vara hårda, men röstens
modula-tioner, ögats, värme, munnens linier mildra ofta det sagda.
Ej så i bref — de obevekliga orden sätta brefemottagarens
sinne i brand, svaret flammar däraf och följden blir att
brytningar, ohjälpliga brytningar uppstå.

Dimma silfvergrå, dimma lätt och flyktig som oftast
mannens kärlek, nu som den dag vi skildes åt i London,
uppfyller du luften med din våta andedräkt, —- då som nu
var du ej tung och klibbig och oigenomtränglig, utan tunn
och skir, och bakom ditt ljusmättade flor blefvo alla
konturer idealiserade — — —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 20:08:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nordrevy/1896/0181.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free