Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Svunnen lycka, af Anna Törnström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
— —- — när jag stod däruppe på balkongen och såg ditt
kära mörka anlete vändas mot mig för att sända mig en
sista afskedsblick, började jag skakas, af frossbrytningar,
som ej lämnade mig på flera timmar; jag erinrar mig, att
jag drack ett glas vin — helt instinktmässigt förmodar jag
— men det åstadkom endast en nervös, brännande rodnad
i ansiktet, kroppen förblef oberörd däraf, händer och fötter
voro iskalla.
Att sitta stilla inne var mig omöjligt, jag tog på mig
och gick ut.
Jag såg människorna myllra omkring mig och hörde
sorlet, men det var liksom något på mycket långt afstånd,
jag hörde och hörde ändå intet, jag såg och såg ändå intet,
hela min varelse var som paralyserad.
Hur länge jag irrade omkring gata upp och gata ner,
troligtvis mer än en gång passerande samma platser, vet
jag ej, ty det gjorde mig detsamma, hvar jag var, endast
benen voro i rörelse, och bullret, sorlet, vimlet omkring
mig döfvade den inre oron.
Så började benen vilja sträjka, och jag steg upp i
första bästa omnibus. Men inklämd mellan fyra väggar
tyckte jag mig kväfvas och sträfvade därför upp på taket.
Där följde mitt öga maskinmässigt gatornas brokiga
lif, och så småningom började min hjärna ta upp bilder
från yttervärlden, jag såg smärta ladies stiga ur sina
vagnar för att gå in i de eleganta butikerna på Oxford street,
och min fantasi rördes en sekund af en österlandets sons
majestätiska gång på dess asfalt.
Omnibusen hade till mål zoologiska trädgården, och
jag befann mig snart inom dess hank och stör.
Frossbrytningarna hade nu upphört, men hjärtat var i högsta
grad oroligt, det flög till ibland liksom i högsta
förskräckelse.
Aldrig har jag väl så känt med ett fånget djur som
dessa timmar; när jag såg isbjörnen oafbrutet, oaflåtligt,
utan rast eller ro lunka omkring på sin gård, var det som
blef jag ett med honom, han såg så gränslöst mellankolisk
ut, där han luffade omkring med sin oviga kropp, att mitt
hjärta blef ännu tyngre, jag liknade honom vid Ähasverus,
som är dömd att aldrig få hvila trötta lemmar vid egen
varm härd.
Kom jag så till de gamla örnarne; de sutto likt
åldriga filosofer och grubblade öfver lifvets aldrig lösta gåta,
de voro så gråa i hufvudena, och svårt var det nu att
fatta, att de en gång höjt vingarna i mäktig flykt och
badat i solljuset däruppe i blånande eter, — gamla voro
de, mätta på lifvet..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
