Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Svunnen lycka, af Anna Törnström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NI
Ett gladare intryck fick jag, när jag kom till flamingos,
och ett ögonblick var det som om litet af hoppets glädje
började pulsera genom mina ådror. Voro de inte så ljusa
och glada i färgen som dansöser i en balett: skära trikåer
och snöhvita korta kjolar–––– i sanning förvillande lika!
Därefter gick jag in till papegojorna. Ett sådant
snatter där rådde, och så viktiga de voro! Gamla fruar
vid kaffekoppen kunna ej gå på värre än de gjorde.
Min tanke flög till en liten småstad i Sverge, där man
sitter och afhandlar sina grannars affärer.
Och nu förstod jag med ens hvarför vår kärlek, som
knutits därute i den stora staden, varit så gränslöst lycklig:
inga nyfikna, inga afundsjuka ögon hade följt oss.
Vi hade känt oss ensamma som i öknen, fastän
människor sorlade omkring oss; arm i arm hade vi gått, utaii
att nyhetsgiriga ögon spejat ut om vi varit ett förlofvadt
eller gift par, vi kunde på våra utflykter skicka hvarandra
kärliga blickar eller stjäla en handtryckning utan att
be-höfva rodna däröfver; såg någon det, var det ju vildt
främmande människor. Med ett ord, man kände sig trygg
öfver att veta, att ens görande och låtande
kommenterades hvarken af vän eller fiende.
Däjligt var det!
Hvarje dag, hvarje timme, hvarje stund var det som
knöts vårt kärleksband allt fastare; dagens små bagateller
upplefda tillsammans blefvo länkar i en kedja, som syntes
oss smidd af doftande rosor.
Vi voro öfver ungdomsåren, lifvet hade redan visat
oss sina båda sidor, den vackra framsidan och den fula
baksidan, men just därför, att vi ej likt ungdomen njöto
omedvetet utan medvetet, kunde vi dubbelt njuta vår stora
lycka, och vi välsignade dagligen alla goda makter, som
varkunnat sig öfver oss och gifvit oss det högst åtrådda
och lyckönskade oss till att ännu kunna känna ungt och
friskt.
Erinrar du dig septemberdagen ute ‘i Hampton Court:
luften var varm, nästan sommarvarm, i Bushey park föllo
kastanjeträdens blad liksom på skämt, tätt, tätt och blefvo
till färgrik matta för våra fötter, solen glänste och
glittrade -och gjorde allt för att öfvertyga oss om att hösten
ännu ej var inne. Vi voro båda i skämtsamt lynne,
kritiserade de gamla taflorna i slottet och gjorde smått
narr af besökarne, som sågo andäktiga ut och togo allt
högtidligt.
Men framåt kvällen, när vi drucko vårt té å ett af de
små hotellen nere vid Themsen, togo det gamla slottets
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
