Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Plikten att representera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
hagliga former. Prins Conti, som skickade en dam en diamant,
som var värd femtusen livrés, och sedan, då damen hade af böj t
presenten, stötte ädelstenen till pulver och använde detta dyrbara
strösand till en biljett till den ^ära damen, följde samma fantastiska
lyxdrift som marskalken Richelieu, då han kastade ut genom
fönstret börsarna, som hans knussliga nevö återlemnade alldeles orörda.
Denna salongernas värld hade bragt alla umgängeslifvets konster till
den högsta fulländning och bland dessa konster stod ingen högre
än den, att med största möjliga värdighet ge ut mesta möjliga
pengar. Då man läser Taines skildring af det förrevolutionära
Frankrike, inser man hvarför lord Chesterfield alltjämt höll etter sin
son, att han skulle resa till Paris för att bli af med rosten från
Cambridge, och hvarför Voltaire nästan svärmiskt kunde tala om
den utomordentliga njutningen af ett lif, som konungarna frivilligt
föredrogo framför den upphöjda tråkigheten på tronen. Man var
artig, fin och belefvad, städse galant och mycket ofta spirituel;
man hade afstängt åt sig en värld, dit inga späjande ögon kunde
intränga och där man, ej hörsammande andra lagar man än dem själf
gifvit sig, kunde röra sig efter sitt eget behag. Den ljumma lena
luften i denna artificiella värld var icke gynsam för karaktärens
utveckling, det var formerna, de fina städade maneren som där
förher-skade, kloka damer utan sedliga fördomar voro de bestämmande
och hvarje själfständighet, hvarje stark personlig individualitet
kuf-vades af mjuka fingrar. Dessa polerade seder antogo visserligen
en något förändrad gestalt, när den Rousseauska sentimentaliteten
kom på modet, men förblefvo i grunden oförändrade och det starkt
pudrade scciala paradiset skyddades med ängslig omsorg tills dagen
för den stora sammanstörtningen. Då förundrade man sig öfver
att det försvann så fort, och de kvarlefvande sprungo blinkande
omkring utan att kunna begripa hvart den brokiga samlingen af
deras ståndslikar kunnat i ett tag taga vägen. Lösningen på
gåtan var inte svår att finna: en samhällsklass, som arrangerat åt
sig ett osant skenlif, kunde icke vegetera i verklighetens skarpa
belysning, människor, som hade stängt in sig i ett konstladt form väsen,
kunde icke motstå en upphetsad massas naturliga lidelser; den
soignerade och parfumerade världen var förlorad, då det råa våldet
bröt in i dess härlighet. De fina seigneurerna och de siratliga
damerna hade ingen kunskap om den samhällsbyggnad, i hvars
första våning de lekt så muntert, kände icke murarnes tjocklek och
de andra husinvånarnes fasoner. De hade aldrig brytt sig om
något annat än om sig själfva och den trånga kretsen af sin kast,
aldrig om hvad som låg utanför denna krets; och då de båda
främmande världarna stötte hårdt emot hvarandra, måste den
starkare segra och den svagare med sina smånäpna behag slås i
spillror. Det var visserligen slut med det förtjusande
njutnings-lulla lifvet; men den af Talleyrand beundrade mänskligheten
förstod sig åtminstone på att dö* med värdighet och fina manér.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
