Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Plikten att representera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
Den har testamenterat åt sina arftagare svagheten, men icke
behaget och de fina formerna. En sysslolös aristokrati, hvars fickor
alltjämt fylldes genom konungens nåd. eller genom medelst våld
utpressade kontributioner, kunde icke lätt antaga pösande parvenyers
vanor. Den fick icke sitt värde från penningebesittandet, utan
genom sin adliga härkomst och värmande hofgunst; den hade
därför intet intresse af att skryta med sin rikedom, utan att med
utsökt värdighet och uppfinningsrikt raffinemang ge ut sina pengar.
Den kunde inte med sina vanor förgifta några andra stånd, ty den
lefde icke i gemenskap med andra stånd; den utgjorde samhället
— och under den, djupt där nere krälade packet. Det blef en
hastig ändring häruti, då de feodala skrankorna föllo och
penningen blef den ende värdemätaren. Nu måste man visa, att man
hade pengar, mera pengar än grannen, nu måste de blanka
guldslantarna ersätta stamträd och ära och hedersplatser. En Contis och
Richelieus sköna dagar voro nu förbi och i stället för galant slöseri
kom klumpigt, vräkigt uppkomlingsskap. Det slutna sällskapet var
sprängdt, från alla håll trängde fram robusta uppkomlingar och
återstoden af de gamla behagliga formerna trampades ned af grofva
smor-lädersstöflar. De nya formerna kunde ej skapas af andra än dem,
som bäst lämpade sig för det nya tillståndet och genom långvarig
vana voro förtrogna med den nya värdemätaren: schackrandets
virtuoser. Men nu höllo sig icke vanorna längre inom vissa begränsade
kretsar, och faran för massornas insjuknande hade ryckt närmare.
Ingen samhällsklass tyckes kunna lefva länge utan vidskepelse.
Den gamla aristokratien hade tagit för sig en del af konungarnas
gudsnädaskap och betraktat sig som den utvalda invigda kasten,
som den öfriga mänskligheten hade att lyda och punktligt betala
hvarje önskad tribut. Åt en sådan vidskepelse skrattade den
underbart upplysta bourgeoisien, som fordrade frihet och jämlikhet,
emedan de buro i fickan det trollmedel, som smider de finaste
och hållbaraste kedjor och tyst och stilla bringar jämlikheten på
skam. Men den hittade snart på en annan vidskepelse: plikten
att representera. Då den herskade med penningens nåde, måste
den göra till medelpunkt för sin kult en offerhandling, hvarvid den
saliggörande penningen kunde exponeras inför den största möjliga
massa människor. Nu gälde det icke längre att med värdighet och
uppfinningsrik fantasi ge ut sina pengar, utan att visa sina pengar
eller åtminstone inför en skara häpna åskådare agera förmögen
och ge sig sken af att ha pengar i massa. Det gick inte an att
äta på andra än vissa bestämda restauranter, naturligtvis på de
dyraste, på teatern kunde man endast sitta på bestämdä platser,
också de dyraste, om somrarne måste man besöka moderna
badorter och under vintern regelbundet göra ett par större bjudningar.
Det var för alltid förbi med tiden för en och samma
samhällsklass, den man tillhörde genom födelsen, och de splittrade
samhällsklassernas tid begynte. Och då det icke längre fans någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
