Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Musikrevy, af * * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
hvilken roll hon helt säkert egnat åtskilligt arbete, lider också
af en grundlig missuppfattning; fkn Petrini framställer icke den
visserligen litet koketta och mycket skälmaktiga, men alltid
behagfulla och äfven under sina upptåg dock ständigt
distin-guerade Rosina (den blifvande grefvinnan Almaviva), utan på
’ sin höjd hennes kammarjungfru, och lyckas få öfver hela den
för öfrigt berömvärda prestationen något obeskrifligt simpelt.
Det samma är förhällandet med hennes drottning Margot
i »Hugenotterna», där stämman klingar klarare och skönare
än någonsin och där det svåra sångpartiet utföres hardt när
mästerligt; här ser man ej en skymt af drottningen, som trots
allt dock bör ha någon värdighet i hållning och later, utan
en vacker och mycket rörlig ung dam hvilken som hälst, som
mellan hvarje fras i sin långa aria springer af och an framför
rampen och äfven här alltsomoftast förevisar den alltför
näpna ingénue-gesten med baksidan af handen för munnen.
Jämför nu med allt detta hennes nästan idealiska Lakmé,
hvilken ännu alltjämt är lika behag- och måttfull i åtbörder,
lika fin i uppfattning och lika lyckad i utförandet som hennes
senare roller äro motsatsen.
Skulle då denna af naturen så gynnade sångerska endast
kunna utföra en enda roll väl och skulle alla hennes andra
partier, bli mer eller mindre misslyckade? Det tro vi ej; men
här behöfs arbete och framför allt god vilja för att hon ej
skall stelna i ett maner af antingen stereotypa gester eller af
forcerad »liflighet» utan behag och distinktion. Både genom
sin naturell och sin stämmas klangfarg är fkn Petrini hänvisad
till opéra-comiquen, hvilken väl i ännu högre grad än den
seriösa operan fordrar ett ej endast hfligt, utan äfven graciöst,
väl nyanseradt och tekniskt behärskadt spel.
För att nu återgå till »Manon», var hr Ödmann i den
manliga hufvudrollen rent af förträfflig, sången var ytterst vårdad
och preglad af varm känsla, spelet lifligt utan öfverdrift och
apparitionen så ungdomlig, man kunde önska sig. Det vackra
arbete, hr Ö. nedlagt på sin abbé Des Grieux hade varit värdt
ett bättre öde än operans nedläggande efter några få gånger.
En annan sångare, som nog också gjorde sitt bästa för
att fylla sitt ej oviktiga parti var hr Lejdsström som den
skräf-lande, lättsinnige sergeant Lescaut, att han ej fullt lyckades
berodde på en felaktig instruktion, som t. ex. i q:de aktens
spelscen gjorde honom till en slags spelets onda ande (äfven
i maskeringen), hvars bullersamma och hardt när vansinniga
uppträdande ovilkorligen borde ha renderat honom en
utkast-ning på allvar. Det för resten otacksamma sångpartiet skulle
hr L. bättre gått i land med, om han kunde öfvervinna det
starka vibrato-manér, som alltmer börjar ta öfverhand hos den
unge sångaren och som är både fult och skadligt för stämman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
