Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Från opera och konsertsal, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2^
säkert också skulle vara af intresse. Endast ett plus i
sångkonst, röstens lättare emission, och denna prestation
— dramatiskt dråplig som den är i hvarje tum — skulle
öfvertrumfa alla forna sånglärare, trots namnen Preumayr,
Sandström, Arlberg och — C. F. Lundqvist, den senare
ju här af naturliga skäl mindre lyckad men med väldiga
röstexplosioner i arian. Figaro, Ändrades bästa rol och i
vår tanke betydligt mer uttömmande konstnärlig än den
utmärkte artistens mer omtalte Don Juan, var nu
öfverlå-ten åt en debutant, som följt Julius Günthers
exempel: slängt officers-epåletterna i en vrå och bestigit tiljan.
Resultatet utföll bra nog. Af den alltför stora
barytonkohort, som på sistone äflats debutera på k. operan,
tycks oss denne, hr John Forsell, ha både den bästa
rösten och den bästa sångkonsten. Partiets dramatik,
mycket svår, som man vet, kunde kanske inlärts mer
uttömmande. Något eget temperament förmärktes ej. De
martialiska antecedentia, som finnas, förmärktes ej heller,
allra-minst i hållningen och det söta eviga småleendet klädde ej
alltid person och situation. Utseendet påminde om
sångaren och skräddaren Furtenbach, en af arbetarverldens
mest uppburne sångare och deklamatörer, som i annonser
stundom kallas för “den rare Furtenbach/. Så det är inga
skäl bli inquiet för denna likhet.
Fröken Petrini, hvars Rosina vid hennes debuter 1890
var litet si och så, öfverraskäde nu med rätt mycken färg,
rätt mycket lif både i sång och spel — särdeles spel, som
endast led af några olyckliga arm- och handrörelser,
kroniskt ondt, efter allt att döma. Posttidningen råder fröken
P. att sjunga “Una voce poco fa“ som Patti, hvars
enkelhet och breda stil i föredraget harangeras. Vid fröken
Petrinis ålder broderade emellertid den goda Patti arian
långt värre än hon, så till den grad, att Rossini, pionröd
af ilska, en konsertafton i hans hotel efter sångerskans
“Una voce“ ettrigt frågade henne: “Ljufva barn, af
hvilken är denna sköna, något narraktiga komposition ?“ Och
Patti, som just gjorde sig beredd mottaga de vanliga
kom-plimenterna och den sedvanliga platoniska auctors-pussen.
För resten broderade vår stora Jenny Lind denna aria
nästan lika så rikligt, då hon sjöng den på sina konserter.
Alltså. — vi vilja ej förmena fröken P. all extra brodyr
— men från sådan bör hon afhålla sig som hon ej går ut
med eller med svårighet går ut med, ty ansträngd
kolo-ratursång är ett oting lika ohyggligt som ansträngda
fågeldrillar skulle vara, om något sådant kunde tänkas mom
naturens fullkomliga rike.
Dinoras aria kunde gerna fått vika för något annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
