Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Från opera och konsertsal, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265
så förfärlig att tvenne af teaterns taktfasta sångerskor af
idel fasa kommo af sig, den fromme patern vigde temligen
falskt, och diverse af den olycklige Romeos såväl vänner
som fiender läto grufligt illa. Detta sätt att jubilera med
en opera, af kompositören enkom tillegnad Carl XV af
Sverige och tillika en af kung Oscars förnämsta
favoritoperor, hedrar ej mycket den svenska operascenen, der
fordom denna opera fått en nästan idealisk tolkning, dervid
Mathilda Grabows Julia, Arnoldsons och Odmanns Romeo,
Sandströms och Lundqvists Capulet, Arlbergs Mercutio
Charlotte Strandbergs och Anna Carlsohns Stephano, Behrens’
och Willmans Lorenzo ej ha öfverträffats, sällan uppnåtts
i operans fädernestad, Paris hvarken förr på Opera-Comique
trots Miolan-Carvalho, Capoul, Barré eller senare på Grand
Opera trots syskonen de Reszke, Melba ja sjelfva Patti,
som var den första af Stora Operans Julior och vid
pre-mièren så altererad att hon, verldens främsta
koloratursångerska, sjöng koloraturvalsen — på tok. (Gounod lär
ej ha varit vidare förtjust i denna Julia trots de officiela
komplimenterna, lika litet för resten som i Kristina
Nilssons Margareta, hängifven beundrare till M:me Carvalho,
denna hans första dyrkade Marguerite och Juliettc!
Litet efter denna skandal lagade k. operan, ej nöjd
härmed, till en representation, som vi aldrig skola glömma.
Operasångaren Strandberg måste i sista stund sätta sig på
kapellmästarstolen och med hans relativa oerfarenhet kan
man tänka sig hur det skulle bli med en illa öfvad
orkester, en ofärdig kör och — sådana solister! Offret var
-Trubaduren-, denna 60- och 70-talens favoritopera, der
Stockholm ännu minnes Trebellis Azucena, Michaelis
Leonora, Arnoldsons Manrico, Sandströms och August Brogis
Luna — och nu! Och nu!
Bäst redde sig den mest bedagade af samlingen, fru
Östberg, livars Leonora ej kan jemföras med Michaelis eller
Grabows O£h Pyks, men utan tvifvel med fru
Stenham-mars och Anna Strandbergs, hvilka ej heller förlänade
ro-len något vidare intresse, men sjöngo skickligt och
vår-dadt. Azucena låter höra sig i fru Rundbergs skepelse,
men lilla knubbiga figuren, lilla uppnäsan m. m. lägger
naturhinder för mer imponerande tragik, hur ifrigt än frun
bemödar sig. Hr Morello var horribel som Trubaduren
sjelf. En italienare så renonce på “bel canto“ ha vi
aldrig hört, ens på gårdärne. Spelet var bland det fulaste
man kunde skåda och i bravurarian, der ahörarne lurades
på höga C, rent af Kasper-teater-värdigt. Huru grufligt
Lunas briljanta parti förolyckades denna hemska afton
genom offrandet af en af direktionens osaligt många bary-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
